Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. E. J. Ekman såsom teolog. Av Joh. Lindholm - Om försoningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
Pastor A. Feruholm.
liga för Herren, så måste de ske genom den smorde och invigde prästen.
På samma sätt måste de troende i nya testamentet genom Jesus Kristus
hembära Gud sina offer, d. v. s. vi måste i nya testamentet hava kommit
i en verklig gemenskap med den rätte översteprästen Jesus Kristus och
i gemenskap med honom, i hans Ande och sinne frambära till Gud våra
offer, om de skola vara honom behagliga.»
1I6. »Ett annat offer, som hör till folkets offer, är», fortsätter
Ekman, »spisoffret. Detta offer bestod antingen av semlomjöl, som är
detsamma som finsiktat vetemjöl, eller ock av kakor, tillagade på olika sätt,
eller slutligen av axen av förstlingsfrukterna, sedan de blivit torkade vid
eld och sönderstötta. Olja och rökelse skulle ock vara förenade med själva
offret. Oljan är en bild av fröjden och glädjen i den Helige Ande.
Rökelsen däremot är en bild av hjärtats bön till Herren. Härmed antyddes, att
detta offer skulle frambäras med hjärtats glädje och lust samt i ett
bedjande och gudfruktigt sinne. Herren är framför allt angelägen därom, att
hans barn icke frambära sina gåvor på hans altare av olust och tvång utan
med glädje; ty Gud älskar en glad givare (2 Kor. 9: 7).»
»På det strängaste var det förbjudet att låta
någon surdeg och honung komma i spisoffret
(3 Mos. 2: 11).»
»Ett annat av folkets offer var tackoffret.
Detta offer kunde verkställas vare sig med
små-eller storboskap, som var utan vank. För övrigt
förfor man tämligen enahanda vid offrandet.
Den som ville offra tackoffret skulle lägga sin
hand på offerdjurets huvud för att därmed giva
tillkänna, att detta offer var ett uttryck för
hans tacksamhet mot Herren. Sedan djuret
därefter blivit slaktat inför dörren av stiftshyddan,
skulle prästerna stänka dess blod på altaret allt
omkring. Därefter skulle de uppbränna det feta
omkring inälvorna och på de samma samt båda
njurarna och det feta, som på dem var vid
länderna, och nätet på levern; med ett ord: allt det
bästa på djuret skulle uppbrännas. Vanligen
uppbrändes det ovanpå brännoffret, och det var
ett eldsoffer, som väl luktade för Herren. (Se
3 Mos. 3).»
Man har att skilja mellan tre slag av tackoffer, nämligen
lov-offret, som frambars såsom ett uttryck för den offrandes glädje
över någon viss undfången välgärning, och Zö/7«offret, ett sådant
offer, vilket man utlovat såsom tacksamhetsåtgärd för bönhörelse
i något särskilt betydelsefullt fall, och det frivilliga offret, vilket
frambars, då någon i glad tacksamhet över att tillhöra Gud ville
ära honom med sitt offer.
17. Rörande det folkets offer, som kallas syndoffer, hänvisai
Ekman till 3 Mos. 4: 1—5 och säger, »att detta offer på intet sätt
må förblandas med det syndoffer, som offrades vid överstepräs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
