Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. E. J. Ekman såsom teolog. Av Joh. Lindholm - Om försoningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
tens invigning och varigenom betecknades, att han, som skulle
borttaga andras synder, själv borde vara fri från synd.
Folkets syndoffer däremot motsvarar den botfärdiga människans
syndabekännelse.»
»Detta offer skulle offras av var och en medlem av Israels folk, som
hade syndat av ovetenhet och blivit undervisad om sin synd och begärde
förlåtelse (3 Mos. 4: 2, 13, 14, 22, 23, 27, 29), ända från den smorde prästen
och fursten ned till menigheten i sin helhet och var och en av det meniga
folket särskilt. Då den smorde prästen offrade detta syndoffer, så
gjorde han det, emedan han hade syndat i likhet med övriga människor,
vadan han också behövde offra för sina egna synder. I detta hänseende
står han således icke såsom en förebild till Kristus, ty han var utan
synd; men de jordiska prästerna däremot voro behäftade med svaghet, och
för samma svaghets skull måste de, såsom för folket så ock för sig själva,
offra för synder (Ebr. 5: 2, 3). När vidare hela menigheten hade i ovetenhet
försyndat sig och sedan blivit medvetna om sin synd, så kunde naturligtvis
icke varje medlem av menigheten offra. Därför representerades
menigheten av sina äldsta, vilka å hela folkets vägnar fullgjorde offrandet. För
övrigt tillgick .detta offrande på nästan enahanda sätt, vare sig det var
prästen, fursten, menigheten ’eller den enskilde, som skulle offra. Att
syndoffret, som offrades, var prästens, furstens, menighetens eller den
enskildes offer, det betecknades liksom vid övriga, förut behandlade offer,
medelst händernas läggande på offerdjurets huvud. Ty därmed ville den
offrande säga, att han själv offrade sig i djuret. Vad som företogs med
djuret, det skulle avbilda den andliga offring, åt vilken den offrande ville
hängiva sig.»
»Vi hava redan påpekat, att syndoffret frambars endast, då någon av
ovetenhet hade syndat och blivit undervisad om sin synd, d. v. s.
syndoffret var ett uttryck för den ångerfulla och botfärdiga människans
behov av förlåtelse och upprättelse ur den synd, vari hon råkat falla. Hade
någon däremot mot bättre vetande syndat, så fick han ieke offra utan
skulle utrotas ur folket. Härom heter det uttryckligen: ’Men den som
gör något med upplyft arm, d. v. s. med uppsåt och berått mod, evad han
är en inföding eller en främling, han hånar Herren, och hans liv skall
utrotas utur hans folk’ (4 Mos. 15: 30). Liksom nu var och en av Guds folk
i gamla testamentet, vilken mot bättre vetande syndade, skulle utrotas
från folket, d. v. s. dödas, så går det ock med var och en lem av det
ny-testamentliga Israel, som syndar mot bättre vetande och icke erkänner sin
synd. Han varder skild från Guds folk, Guds församling, och stannar till
sist i den eviga döden. Därom heter det: ’Om vi självviljande synda, sedan
vi fått kunskap om sanningen, så återstår icke mer något offer för
synderna utan en förskräcklig förbidan av domen och eldens nit, som skall
förtära motståndarna’ (Ebr. 10: 26,27).»
»Blodet är uttrycket för livet, ty kroppens liv är i blodet (3 Mos. 17: 11).
Genom att stänka detta blod upp emot förlåten för Herren, som tänktes bo
i det bakom denna förlåt belägna allraheligaste, gav den offrande
tillkänna, att han ej ville förbliva i sin synd utan ville helga åt Herren
hela sitt liv. Att blodet skulle stänkas just sju gånger, hade ock sin
betydelse. Sju är nämligen summan av gudstalet tre och världstalet fyra
och betecknar förbindelsen mellan människan och Gud. Stänkandet av
blodet sju gånger upp mot den boning, varest Herren tänktes bo, betecknade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
