Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norrskenets dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
såvida man vill behålla livet. Och därför måste nu
Harrington och Savoy ta till den gamla plägseden att
»åka och springa ömsom». De hoppade av sina slädar
med tömmarna i hand och sprungo så bakom slädarna,
tills blodet återtog sitt vanliga lopp och den inre köl-
den var förjagad, varefter de återigen åkte en stund,
tills värmen på nytt hade tagit till flykten. Ömsom
åkande och springande på detta sätt, tillryggalade de
sträckorna mellan andra och tredje hundombytena.
Flera gånger, då färden gick över jämn is, hetsade
Savoy sina hundar för att komma förbi sin rival, men
det lyckades ej. I en lång rad på en sträcka av fem
mil bakom dem strävade de övriga att hinna upp
dem, ehuru förgäves, ty endast Louis Savoy var den
äran förunnad att kunna flyga fram med samma mör-
dande hastighet som Jack Harrington.
Då de svängde in vid sjuttiofemmilsstationen, körde
Lon Mc Fane fram med sitt spann. När Harrington
såg Vargkäft i spetsen för det, visste han att segern
var hans. Intet spann i hela Nordlandet skulle kunna
köra förbi honom under de återstående tjugufem mi-
len. Och när Savoy fick se Vargkäft i spetsen för
sin medtävlares spann, visste han att han var slagen,
och han svor tyst för sig själv så som man vanligen
svär över kvinnan. Men han följde fortfarande i hack
och häl den andres yrande fart, frestande tur eller
otur i det sista. Och under det de jagade framåt,
medan dagen började gry i sydost, undrade den ene
i glädje och den andre i sorg över vad Joy Molineau
hade gjort.
Forty Mile hade i god tid krupit ur sina sovfällar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
