Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nan olägenhet och ett oerhördt sjelfsvåld, att mandråpare
ofta riktade sig på slägtingars bekostnad. De uppburo af
dem deras två Sal, söpo och dobblade bort penningarne och
hade intet när tiden var inne att de vid thinget skulle
betalas, då kronans fogdar fingo befallning att hos slägten
utmäta deras tvenne Sal. K. Knut fann derföre nödigt stadga:
att slägtingar ej skulle tvingas betala sina Sal förr än
mandråparen först betalt sitt: att en af Nämden skulle mottaga
slägtens två Sal, och af honom undfick mandråparen
desamma icke förrän samma dag han vid thinget skulle
öfverlemna plikten till domaren. Hände då att mandråparen
samma dag rymde eller förstörde penningarne, så skulle han
derföre böta 3 mark till konungen och 3 mark till sin slägt.
Anders Sunonis berättar att uti K. Knuts broders K.
Waldemar II:s tid har denna lag, att slägten skulle plikta
med mandråparen, blifvit upphäfven, hvilket äfven i
Helsingborgs Herredags Beslut än vidare stadfästes, hvarest
stadgas, att den som slår någon ihjäl, han skall betala böterna,
icke med annat gods utan med contanta penningar; icke
heller kan konungen tvinga fränder att böta med mandråparen,
hvilket bevisar att de genom lag derifrån voro frikallade,
utom i ett enda fall: då mandråparen var svoren fredlös och
rymde landet, då skulle slägten erlägga sina två Sal.
Biskoparne fingo uppbära dessa böter på sina gods och
gårdar, och synas de icke hafva varit obetydlige.
Erkebiskop Carl i Lund anslog år 1329 alla böter för mandråp
till Kanikernas underhåll, men egentligen deras som sjöngo
i choret. Nils Mandrup på Gladsax slog sin broder Knut
Nilsson ihjäl år l346; han pliktade för sitt brott och till
vidare försoning stiftade ett altar i Lunds domkyrka, kalladt
Vår Frues, till hvilket han lade sitt gods uti Cimbrits och
en väderqvarn.
Skåningarne ha i gamla dagar varit ett grymt folk; man
vet ännu att tala om Gyngarnas sed att spänna bälte med
hvarandra; att hustrurna, när de foro till bröllop och stora
gillen, togo med sig svepning åt sina män. För grymhet och
slagsmål hafva Hwæboarne, eller de som bodde på Hwen,
här i nejden, i synnerhet varit kände och namnkunnige.
Att Vigarf i Skåne varit allmänt ser man äfven af Helsinghorgs
Herredags Beslut, i hvilket uttryckligen förbjudes,
det ingen måtte hämnas sin frändes död på någon af
mandråparens fränder, så länge mandråparen ännu lefde; och uti
K. Knuts Stadga af år 1217 säges uttryckligen, att om
någon slår ihjäl mandråparen och dess fränder sedan ättebot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
