Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kär på gamla dar»; och sommaren 1807 får han en vacker
dag klart för sig, att han var alldeles förälskad. Lena
Dahlberg såg bra ut, var glad och vänlig, spelade och sjöng med
känsla samt var äfven litet hemma i måleriets ädla konst. Till
alt detta kom, att äfven hon höll hjärtligt af Z. Förhållandet
blef under de följande åre.n alt intimare, och Z. var snart
daglig gäst hos Dahlbergs, i hvilkas hus det gick mycket gladt
till. Sång och musik klingade där om aftnarne; litet emellanåt
fick man där höra då varande studenten Westerstrand. 129 De
Dahlbergska fruntimren hälsade äfven ofta på hos Z. Så ofta
det behöfves, klipper Lena hans hår, hvilket förut alltid någon
af de manlige vännerne, i synnerhet Edholm gjort. En gång
skrifver hon till och med vers på hans namnsdag.
Efter svåra inre strider fattar imellertid Z. det beslutet
att icke gifta sig, då han icke ville göra sin älskade L. D.,
såsom han kallar henne i dagboken, till sin sjuksköterska.
Han sade det till henne och stod fast vid sin föresats, trots
hennes synbara benägenhet att med hans goda minne
underkasta sig sin lott, och trots den verkligt djupa kärlek, han för
henne hyste och åt hvilken han i ett bref till sin syster gaf
ett uttryck. »Nu först», skrifver han, »känner jag rätt tyngden
af min sjuklighet i all sin grymhet; jag kan hvarken äta eller
sofva för sorg. Om jag varit frisk, hade jag kunnat blifva den
lyckligaste människa på jorden. Det är väl, att du icke
känner henne; då skulle du sörja öfver min förlust.» — Äfven
Edholm synes hafva hållit af henne, men hon ville icke hafva
honom. »Hvad denna verlden är för en oupplöslig gåta»,
utbrister därföre Z. »Den som kunde bli lycklig vill icke; och
den som vill kan det icke.» — 1809 friar till henne hennes
kusin, en handlande från Stockholm. Hon underrättar Z. därom
och låter honom bestämma svaret. Och då han, ehuru med
blödande hjärta, förnyat sin afsägelse af hennes hand,
uppmanar hon honom att ännu en gång väl betänka sig, innan
han läte henne oåterkalleligt förena sitt öde med
stockholmarens. I skriftligt svar kastar då Z. definitivt sin, kanske äfven
hennes lefnadslycka öfver bord; och den 15 april 1810 gifver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
