Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första äventyret. Fejden med fribytarne - XIII. »Belsazars gästabud»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 143 —
om kommande belöning. I allt fall säger det sig
självt, att länsman Liljeholm grinade något illa,
när han nu måste häkta sitt eget vittne inför
dombordet. Här fick den ene hantlangaren lov att
taga den andre i hampan och sätta honom i bur,
ehuru bägge strävat för samma principal, om
ock på olika vis. Det är inte alltid så gott att gå
som passopp heller, och livet har sina
vedervärdigheter.
Nu stodo hantlangarna med långa näsor,
huvudmannen-angivaren och »nådabarnet» icke
mindre. Frågor började hagla i kors och tvärs över
vittnena och angivaren. Alla tre hade, liksom
menedaren Karlsson, sett pistolen i en högra
rockficka, som ej fanns. Detta var en tydlig
sammansvärjning, föreställde domaren enträget. An
givaren manades erkänna, att han tubbat
vittnena. Nej, nådabarnet nekade. Själv hade han
möjligen sett miste. Karln hade väl tagit fram
pistolen från ryggsidan under rocken. Vittnena
ansattes mycket skarpt, vacklade märkbart och
voro på väg att erkänna, men hade nyss sett vad
följden kunde bliva. De morskade alltså upp
sig, nekade fräckt och hade lyckan undgå
menedaren Karlssons öde.
Till sist återstod ännu en prövning för
»nådabarnet». Vid fjolårets marknad hade denne
hedersman »betalat fordringsägaren det sista
öret» — efter egen förklaring. Åberopad som
vittne måste en av rättens ledamöter, efter mycket
krångel att komma undan som jävig, intyga på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
