Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte äventyret. Till underjorden - II. En invärtes ulv inom den gamle nomaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 413 —
stunden led, hade lågan, frossande och väldig,
för-kolat de svarta offergärderna till oformliga
liknelser, som nedlades i en jordkista, formad av
sned-stående, flata hällar, och övermyllades jäms med
marken.
Och nu då dödsmakterna kunde vara blidkade
nog att återhålla sina underhavande från farligare
illdåd, nu omsider vågade lappen taga fram sin
åldriga spåtrumma ur ränseln för att efterforska
dessa främmandes art och syftemål. Med den
sirade renhornshammarn dängde han en stund på
den spända mullrande hinnan, så att den
ringformiga visarn dallrade fram och åter mellan de
olika, onda och goda makternas sinnebilder. Snart
märkte trumsiarn, att gästerna voro två goda,
rättskaffens män och vida mer än så. Den ene
hade visst mycken dragning åt Frälsarn, den andre
en väl så stark åt björnen, alltså en häftig
björnkarl och en stor profet av något slag. Bägge syntes
stå i spänt förhållande till Satan och hans rike,
även detta ett bra märke, ty Satan var nog känd
som svår illfuling. Men vad lappen vidare tyckte
sig spana om deras avsikter och förehavanden här
på orten eller tillförne var delvis så dunkelt, till
en del så otroligt, att siarn fick dänga trumman
länge och väl, innan det stannade vid någon
egentlig klarhet och övertygelse. Skulle man verkligen
tro, att de dödliga varelserna gjort ett besök i
denna underjord och återkommit till solens värld nog
helbrägda att tända sig en rykande eld ? Ja, ingen
kunde jäva trummans envisa tecken!
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
