Fyrväplingen. Vers och prosa / 64 (1855) Author: Fredrika Bremer, Thekla Knös, Louise Müller, Daniel Andreas Joakim Müller Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Och endast tillbe ibland menskoskaror, Blott under hvalf, som våra svaga händer Ha upprest? Låt då mig i denna stund I skuggan af en hög och åldrig skog Min lofsång höja; — trefallt lycklig jag Om svaga lofvet tränger till hans himmel. O Fader, Du allena reste upp Mitt tempels höga pelarrader, Du Det gröna taket hvälfde! Du såg ned På nakna jorden; blicken kallat opp De sköna träden ur dess dunkla sköte. De knoppades uti ditt solsken, rörde Det unga löfvet i din luft, och sköto Mot himlen upp, och korpen, som ett lif Af hundra år bekommit, föddes, dog Bland deras grenar, tills de stodo der, Som nu de stå, så starka, höga, mörka, En helgedom för arma dödlige, Som ödmjukt blicka upp till Skaparen. Se hvalf och gångar vittna icke här Om mensklig pomp och stolthet. Konstens hand Har ej med menskligt djerf fåfänglighet Förändrat formen af ditt sköna verk. Men Du är här! — Du fyller ensligheten; Du är i vindens sus, som sakta andas Musik i alla trådens höjda toppar;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>