Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. "Den gamle på Caprera"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lidande gestalt, i hvilken man knappast kunde igenkänna
den forne kraftige folkbefriaren.
Garibaldi själf var djupt gripen af denna tystnad, som
sade mycket mera än de mest dånande evvivarop.
Oaktadt han var så utmattad efter resan, att man
hvarje ögonblick fruktade, att han skulle dö, var hans
ande dock alltjämt lika kraftig, och han utfärdade genast
en proklamation till Palermo samt något senare till sina
forna picciotti en annan af följande innehåll:
»Mina kära picciotti, I tron måhända, att jag har
glömt er?
Huru skulle jag kunna glömma mina vapenbröder,
som så modigt bidragit till denna sköna och berömda
hufvudstads befriande?
Jag minnes eder — eder, som med dåliga bössor, men
med lejonhjärtan hafven hudflängt de flyende
bourbonerna. ’De tusen’ minnas eder såsom modiga kamrater uti
alla drabbningar för fosterlandet, och de äro stolta öfver
detta minne.
Farväl, jag hälsar eder hjärtligt!
Alltid Eder
Garibaldi.»
Han kunde ej egentligen deltaga i de stora
festligheterna, men hans närvaro lade, som sagdt, en särskild
högtidlig stämning öfver dessa och bragte lugn och jämvikt
i sinnena.
Före sin afresa emottog han talrika deputationer; han
träffade alla sina gamla soldater, alla sina vänner. Men
plötsligt förvärrades hans tillstånd, och som han
ovillkorligen ville dö på Caprera, beslöt han återvända dit.
Hans sista offentligt uttalade ord var följande adress
till Palermos invånare:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
