Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra perioden (Den äldre medeltiden, omkr. 400-1250)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gog och Magog alla Guds rikes tillkommande
fiender. Medeltiden trodde sig se dessa i flera
barbariska folk, t. ex. ungrarne, men oftast förlades
de till mellersta och norra Asien. Där hade de
inspärrats af Alexander den store, som genom en
stor kopparport tillstängt en öppning i ett berg,
genom hvilken de skulle hafva sökt sin väg. Det blef
äfven vanligt att i Gog och Magog se de förlorade
judiska stammarna, och gränsberget, som spärrade
dem från andra folk, fick därför namnet Judevallen
och Alexanderporten. Sägnens kärna torde vara, att
vid Derbent fanns en mur från Kaukasus till det
närbelägna Kaspiska hafvet, hvilken afspärrade infall
från båda sidorna.
I allmänhet har medeltiden älskat, att på vår
jord återfinna lokaliteter ur bibeln, särskildt
paradiset. Det finnes en vidlyftig litteratur om
denna sak[1].
Att det låg i öster, var allmänt antaget,
men hvarest? På ett fastland eller en ö eller kanske
på andra sidan oceanen? Kosmas Indikopleustes
m. fl. antog det senare, ty säger han om det
»verkligen funnes på denna jords yta, skulle det ej
finnas mången man bland dem, hvilka äro så ifriga att
lära och söka ut allting, som skulle skrämmas från
att uppsöka det[2].» En utgångspunkt för forskningarna
härom ansåg man sig äga i den beskrifning, som finnes
i Genesis (2. 10–14) om det och dess fyra floder,
hvilka man gärna identifierade med Eufrat, Tigris,
Nilen och Ganges eller Donau, hvilka ansågos som
paradisflodernas nedre lopp. Särskildt trodde
man sig kunna nå dit, om man följde Eufrat och
Tigris till deras källor, och därför betviflar också
Ravennageografen, att dessa lågo i Armenien, »ty icke
visar sig det ljufliga paradiset ligga i Armenien,
och huru skulle det kunna förläggas till östern,
om det ansåges finnas i Armenien»[3]. Vanligast
förlades det till ett högt berg, högre än alla
jordens höjder. Johan Marignolli, som 1338 af påfven
afsändes till Kina, synes hafva kommit det närmast,
ty han säger: »vi anlände till det berömda berget
Seillanus (Ceylon) midt emot paradiset, ty som dess
invånare enligt sina fäders berättelser förmäla,
ligger detta endast 40 italienska mil därifrån, så att
man hör vattnet brusa, som störtar ned ur källorna i
paradiset. Det är», fortsätter han, »så mycket högre
än jorden, att det, såsom Johannes Scotus intygar,
när ända till månskifvan», hvilket han väl ansåg
kunna lända honom till ursäkt att icke hafva besökt
det. Om paradisteoriens betydelse för uppfattningen af
bevattningsförhållandena på jorden få vi sedan tala.
Den kristna missionsverksamhetens pionierer trängde
tidigt långt in i Asien. I fjärde årh. fanns det
flera biskopsstift i Mesopotamien och Persien, år 337
upprättades ett sådant i Merv och Tus, hvilket 420
upphöjdes till ärkebiskopsdöme, ja redan i tredje
århundradet talar en författare om att perser,
meder och serer fått del af kristendomen[4]. Det var den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
