Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde perioden (De stora upptäckternas tid 1492 - omkr. 1600)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och den östra framträder till sina grunddrag på en
sjökarta af 1502[1],
och naturligtvis än bättre på
senare kartor[2]. Jämförelsevis sämst kände man ännu
Röda hafvet, som erhöll ett mycket oriktigt läge både
på 1502 års karta och på Riberos (1529). Här hafva
portugiserna 1520 kommit till Massaua och således
till den så ifrigt sökta ärkeprästen Johannes land,
hvilket dock illa motsvarade de sägner, som gått om
dess glans och prakt. Slutligen framträngde ESTEVAN
DA GAMA 1541 till Suez.
Äfven de andra sjöfarande folken hafva från midten
af 1500-talet börjat segla till Afrikas kuster. Den
förste engelsmannen i dessa farvatten var THOMAS
WINDHAM, som under åren 1549–1553 dref sjöfart
på Berberstaterna, Marokko och Guinea, och han
fick många efterföljare särskildt till Guinea, där
hufvuduppgiften var att skaffa slafvar. Holländarne
uppträda vid Afrikas kust med CORNELIS HOUTMANN
(1596). som grundade en koloni vid Goda Hoppsudden
och upptäckte Comorerna.
Men äfven om det inre Afrika hafva nya uppgifter
erhållits under denna tid, om också icke så noggranna,
som dem man fick från landets kuster. En mycket
fullständig och pålitlig beskrifning af norra Afrika
utgafs 1526 af LEO AFRICANUS. Denne var en arab,
hvars egentliga namn var ALHASSAN IBN MOHAMMED
ALWAZZAN; han var född i Granada omkr. 1501[3], men
vid arabernas fördrifvande därifrån 1492 fördes han af
sina föräldrar till Marokko. Han företog i sin ungdom
många resor i norra Afrika, till Konstantinopel,
Armenien, Babylonien, Persien, Tartariet, Syrien
och Arabien, men föll år 1517 vid ön Dscherbi (i
Syrtenviken) i händerna på sicilianska korsarer,
hvilka förde honom som slaf till Rom och skänkte
honom åt påfven Leo X. Denne gaf honom friheten och
sitt eget namn Leo, då han antog kristendomen. I
Rom utarbetade han sitt verk, först på arabiska,
hvarefter det öfversattes till italienska och utkom
1526. Sannolikt har han några år därefter åter vändt
till Afrika och blifvit muhamedan igen; man känner
dock ingenting om hans senare lefnadsöden. Leos verk
var länge hufvudkällan för kunskapen om norra Afrika
och Sudan.
I allmänhet hafva åtminstone norr om ekvatorn
européerna icke framträngt långt från kusten,
utan hela det inre var okändt, och man fortfor att
stödja dessa trakters kartografi på Edrisi. Däremot
ser det ut, som om portugiserna och de katolska
missionärer, hvilka i stort antal voro verksamma
utefter kusterna, i södra Afrika hafva kommit längre
in i landet eller i alla fall därifrån fått ganska
viktiga underrättelser. Bevis härpå lämna kartorna
från senare delen af 1600-talet, särskildt O. Dapper’s
(1670), hvilken ger Kongo en ganska riktig form och
känner till stora sjöar i det centrala Afrika. Några
resor till det inre Afrika äro äfven kända från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
