Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han under vintern 1741–42 uppehållit sig i Fort
Churchill, sökte han på sommaren 1742 att därifrån
komma mot väster, och om han än ej lyckades häri,
nådde han dock högre breddgrader inom detta hafsbäcken
än någon föregångare. Han inträngde nämligen i Rowes
welcome, det sund som skiljer North Southhampton-ön
från fastlandet i väster och upptäckte Wager river
och Repulse bay. I den senare trodde han sig till
en början hafva funnit passagen och kallade därför
en udde vid denna vik Cape Hope, men sedan han
bestigit ett högt berg, förvissade han sig om, att
det blott var en vik. Med detta resultat var Dobbs
icke belåten; han beskyllde Middleton för falska
uppgifter och påstod, att Wager river var ett sund,
icke en vik[1]. Han lyckades förmå parlamentet att
utsätta ett pris på 20,000 pund som belöning för
den, som fann denna passage, och bildade därpå ett
bolag, som 1746 utrustade två fartyg under befäl af
kaptenerna SMITH och MOORE. Men dessa kunde blott
intyga, att Wager river var en vik. Dobbs öfvergaf
dock ej sin åsikt, utan visade nu mot Chesterfield
viken såsom mynningen af den sökta vägen. Därför
sändes 1761 kapten CRISTOPHE till denna, men då han
i det inre af viken fann vattnet mindre salt, slöt
han däraf med rätta, att äfven här blott var en vik,
hvarför han återvände.
Härefter var det tydligt, att vägen mot väster icke
gick öfver Hudson bay, och detta bekräftades yttermera
af Cooks tredje resa och genom de resor mot norr, som
i slutet af 1700-talet företogos i det inre Amerika,
och hvilka vi nyss skildrat. Funnes en genomfart
måste den alltså vara att söka norr om Amerika och
genom Berings sund. Här började man också att leta
den efter år 1818.
Den första anledningen till att man åter upptog
resorna hit, var att under åren 1816 och 1817 somrarna
varit ovanligt varma i de arktiska trakterna och
därför isen smält, så att den berömde hvalfångaren
och upptäcktsresanden WILLIAM SCORESBY fann Grönlands
östra kust isfri ända till 80° n. br. Detta gaf
geografen JOHN BARROW anledning att väcka frågan om
sökandet efter nordvästpassagen åter till lif, och det
med sådan framgång, att år 1818 två fartyg afsändes
under befäl af JOHN ROSS och WILLIAM EDWARD PARRY för
att från Davis sund tränga mot väster. De kommo ej
längre än Bylot och Baffin, sålunda till början af
Smith sound[2],
och den hufvudsakliga förtjänsten af
denna resa är, såsom en författare säger[3], att Ross
bekräftat Baffins upptäckter och visat, att dennes
latituder voro mycket noggranna. Dock har Ross’ resa
äfven haft en praktisk betydelse. Allt sedan omkr. år
1719 hade hvalfångarne, holländare och engelsmän,
årligen besökt Davis sund, men först 1817 hade ett
par vågat sig längre mot norr till det s. k. »North
Water», söder om Smithsundet. Efter denna tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
