Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FÖRVISSO LEFVA DE DÖDE.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan dess bär Schillers namn. Du kan ej tro, hvad det
nu så oansenliga hvita huset med de gröna fönsterluckorna
då var stort; i alla händelser stort för den, som kom från
perukmakare Müllers små rum.
Hela bredsidan är mot söder. Schiller älskar solen;
han vill lefva i solens ljus och värme; det gör hans sjuka
bröst så godt. Mest tycker han om det varma skenet,
när det dämpas af de karmosinröda gardiner, som Lotte
själf hängt upp för fönstren. Det ökar hans fantasi, säger han.
De gröna träden midt emot på andra sidan gatan
öka också hemmets behag. Se, man skådar ju ända bort
öfver åsarna vid Ilm! Schiller tycker så mycket om den
gröna färgen, ack, allt för mycket!
Tillsammans ha han och Lotte valt de vackra gröna
tapeterna till hans arbetsrum. Båda voro de så glada den
gången: gröna tapeter, röda gardiner, den stora praktfulla
golfmattan, weimardamernas gåfva till skalden, möblerna
klädda med svart tageltyg, så hållbart och modärnt — icke
gjorde det väl då något, att skrifbordet var omåladt och
fullt af bläckfläckar?
Hvem anade väl, att döden satt på lur i de gröna
tapeterna?
Ack, skaldens dagar äro räknade. Det gift, han med
hvarje andetag insuper, fräter hans svaga kropp. Han
flämtar, han kämpar, än tyckes han segra, än duka under.
Lotte kämpar vid hans sida; äfven på hennes
lifskraft gnager den lömska arseniken. Men huru kan Schillers
Lolo tänka på egen hälsa, när Schiller är sjuk! Lolo
fördubblar sina omsorger; modigt visar hon sin make ett
gladt ansikte, men i nattens ensamhet gråter hon bittert.
Ty nu sofver skalden där inne i den lilla sneda takkammaren,
där hans omålade säng är den enda möbeln.
Ännu äro dock Lolos vackra ögon klara, men sorgens
tårar och den gröna färgens giftiga ande skola komma att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
