Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En norrskenets dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
servspann — först till den station, som låg sjuttiofem
miles från staden, så till den som låg sextio miles borta
och till sist till tjugofem miles stationen. Förspannen
till det sista stycket väg voro praktfulla, och de voro
så jämngoda, att folk stod i femtio graders köld och
grälade om, vilket av dem som var det bästa, innan
de fingo lov att dra åstad. I sista ögonblicket kom
Joy Molineau susande in bland dem på sin släde. Hon
tog Jan Mcjane, som skulle ta vård om Harringtons
spann, avsides, och så fort hon började på sin
förklaring, lade man märke till att hans haka sjönk ned
på bröstet så plötsligt och eftertryckligt, att det måste
vara fråga om en sak av stor vikt. Han tog Vargtand
från hennes släde, satte honom i spetsen för
Harringtons spann och drev så hundarna i en lång rad ut på
Yukons slädspår.
— Stackars Louis Savoy! sades det, men Molineau
sände dem en utmanande blick från sina mörka ögon
och körde tillbaka till sin fars hydda.
Midnattstimmen närmade sig vid Olaf Nelsons lott.
Ett par hundra pälsklädda män hade föredragit sextio
graders köld framför de lockelser, som lugna hyddor
och varma bäddar kunde erbjuda. Tjogtals av dem
hade sitt märke färdigt att sätta ned, och deras hundar
stodo redo till att sätta i väg. En avdelning av kapten
Constantines ridande polis hade blivit ditkommenderad
för att efterse, att allt gick ärligt till. Det hade
utfärdats den befallningen, att ingen hade lov att slå ned
en påle i marken, förrän dagens sista sekurid var förbi.
I Nordlandet äro detta slag av befallningar lika bju-
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
