Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Hedningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
yrade jag nästan hela tiden; ibland hörde jag också
Otoo babbla och rabbla på sitt eget språk.
Till sist var det Otoo som räddade mig. När jag
kom till sans, fann jag mig liggande på en strand
tjugu fot från vattnet, skyddad för solen av ett par
stora kokosblad. Ingen annan än Otoo kunde ha
släpat mig dit och satt upp bladen till skydd. Han
låg bredvid mig. Så förlorade jag medvetandet igen,
och då jag vaknade på nytt, var det kall, stjärnklar
natt och Otoo tryckte en mjölkfylld kokosnöt mot
mina läppar.
Vi voro de enda överlevande från Petite
Jeanne. Kapten Oudouse måtte ha dött av
utmattning, ty några dagar senare drev hans lucka i
land utan honom. Otoo och jag levde en vecka på
korallrevet tillsammans med infödingarna, då vi till
sist upptogos av en fransk kryssare och blevo förda
till Tahiti. Under tiden hade vi emellertid begått
ceremonien att byta namn. På Söderhavsöarna
binder denna ceremoni två män fastare samman än de
gamla vikingarnas fostbrödralag. Förslaget var mitt,
och Otoo blev alldeles överlycklig, när jag kom
fram med det.
»Det är bra», sade han på tahitiska. »Vi ha ju
varit kamrater under två dygn i dödens käftar.»
»Men den gången stammade käftarne», log jag.
»Ni gjorde det bra, herre», svarade han, »och
döden var inte feg nog att ta till ordet».
»Varför kallar du mig herre», frågade jag och
försökte låtsa att jag kände mig sårad. »Vi ha ju
bytt namn. För dig är jag Otoo och du är Charley
för mig. Och för alla tider skäll det vara så. Det
Hedningen. 2
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
