Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Mc Coys ättling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nykomne en svag, obeskrivbar lukt. Den påminde
om vidbränt bröd, men var ändå något annat.
Han såg sig nyfiket omkring. Tjugu fot längre
bort höll en tydligen uttröttad sjöman på att dikta
däcket. Hans ögon dröjde kvar vid mannen, då
han plötsligt såg, att under hans händer steg upp
en nästan omärklig spiral av rök, som virvlade till
och var försvunnen. Han hade nu kommit ner på
däcket, och han kände en ljum värme genomströmma
sina bara fötters tjocka valkar. Nu var han på
det klara med vad som drabbat skeppet. Hans blickar
gingo förut, där hela besättningen nyfiket
betraktade honom med allvarliga ansikten. Blicken i
hans ljusbruna ögon svepte omkring dem som en
välsignelse, omgav dem som med en mantel av
djup frid.
»Hur länge har det varit eld i henne, kapten?»
frågade han med en röst så lugn och mild att den
liknade en duvas kuttrande.
Till en början kände kaptenen fridfullheten i
denna stämma smyga sig inpå honom. Men så
mindes han plötsligt allt vad han gått igenom och
ännu hade att genomgå, och han greps av harm.
Vad rätt hade denne halvtrasige landkrabba i
lappade byxor och bomullsskjorta att komma med
något slags hugsvalelse till hans uttröttade kropp och
själ! Kaptenen tänkte icke detta klart och
medvetet — det var en omedveten process av
själsrörelser, som förorsakade hans harm.
»Femton dygn», svarade han kort. »Vem är ni?»
»Mitt namn är Mc Coy», kom svaret i en ton som
andades ömhet och medlidande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
