Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Mc Coys ättling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verka lugnande på dem; mumlet och svordomarna
dogo bort, till dess hela besättningen, med undantag
av någon här och där som vände ett ängsligt
ansikte mot kaptenen, kastade stumma, undergivna
längtande blickar mot Pitcairns grönklädda toppar
och branta kust.
Ljuv som en västanvind om våren hördes Mc
Coys stämma:
»Kapten, jag tyckte jag hörde några säga att
de voro utsvultna».
»Ja», blev svaret, »det är just vad vi äro. Jag
har inte fått mer än en bit av en skeppsskorpa
och en nypa lax på två dagar. Ser ni, när vi
upptäckte att hon fattat eld, lade vi ögonblickligen fast
luckorna för att kväva elden. Först efteråt märkte
vi hur litet vi hade i penteriet, men då var det
för sent. Vi vågade inte gå ner i skrovet igen.
Hungriga? Jag är lika hungrig som någon av oss.»
Han talade på nytt till besättningen och återigen
växte det hotande mumlet och svordomarna och
männens ansikten förvredos i rovdjurslikt raseri.
Andre och tredje styrmannen hade slutit sig till
kaptenen och ställt sig bakom honom. Deras
ansikten voro stela och uttryckslösa; mer än allting
annat tycktes besättningens uppstudsighet oroa dem.
Kapten Davenport såg frågande på sin förste styrman,
men denne ryckte endast på axlarna för att
antyda sin hjälplöshet.
»Ni förstår», sade kaptenen till Mc Coy, »man
kan inte tvinga sjömän att lämna den säkra kusten
och gå till sjöss på ett brinnande fartyg. Hon har
varit en flytande likkista i över två veckor nu. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
