Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Mc Coys ättling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
orkan eller någonting annat. Det är tur för oss
att vi äro så långt ostvart. Men det här är bara
en liten pust», tillade han. »Den kommer inte att
räcka länge, så mycket kan jag säga er.»
I daggryningen hade stormen bedarrat, så att
det endast var stark blåst. Men ljuset kom och
avslöjade en annan fara. Det hade blivit tjocka.
Havet var täckt av dimma eller snarare ett pärlregn
tätt som tjocka. Ehuru solen sköt igenom diset
och kom det att skimra och glöda, hindrade det
en likväl från att se klart.
Pyrenees däck rök värre än dagen förut, och
såväl befälets som manskapets glada förhoppningar
svunno snabbt. I lä av kabyssen kunde man
höra kajutpojken sitta och gråta. Det var hans
första resa och han hade fått dödsskräck i hjärtat.
Kaptenen gick omkring som en osalig ande,
nervöst tuggande sin mustasch, ur stånd att besluta
sig för vad som kunde vara bäst att göra.
»Vad tror ni?» frågade han och ställde sig bredvid
Mc Coy, som satt och frukosterade på torkade
bananer och en mugg vatten. Mc Coy åt upp den
sista bananen, tömde muggen och såg sig långsamt
omkring. I hans ögon låg ett mildt leende, när han
svarade:
»Ja, kapten, vi kunna ju lika gärna driva som
brinna. Edra däck kunna inte hålla ut i evighet.
De äro hetare än i går. Ni har väl inte ett par skor
som jag kan få sätta på mig? Jag kan inte längre
gå barfota.»
Pyrenees tog in två tunga sjöar, när hon föll
av och började länsa, och förste styrmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
