Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Mc Coys ättling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uttryckte sin önskan att ha allt detta vatten nere i
skrovet, om man bara kunnat få dit det utan att
öppna luckorna. Mc Coy stod på stup över nakterhuset
och observerade kursen.
»Jag skulle lova litet mera, kapten», sade han.
»Hon driver.»
»Jag har redan satt kursen ett streck högre»,
blev svaret. »Är inte det nog?»
»Jag skulle råda till två streck, kapten. Den där
orkanungen satte mera fart i den västliga ström
men än ni kan ana.»
Kapten Davenport kompromisserade om ett och
ett halvt streck och gick sedan till väders med
Mc Coy och förste styrmannen för att hålla utkik
efter land. Med seglen, som de nu voro satta,
gjorde Pyrenees tio knop. Sjön lade sig ganska
hastigt. Dimman fortfor och när klockan närmade
sig tio, började kapten Davenport bli nervös. Alle
man voro på sin post, färdiga att vid första rop
»land förut!» rusa som djävlar för att svänga
Pyrenees upp i vinden. Det där landet för ut, ett
vågöverspolat rev, kunde vara farligt nära, när det
plötsligt steg fram ur dimman.
Ännu en timme gick. De tre utkikerna däruppe
stirrade intensivt in i dimmans pärlglittrande
strålglans.
»Men om vi nu gå förbi Mangareva?» frågade
kapten Davenport plötsligt.
Utan att röra sig eller vända på ögonen svarade
Mc Coy mildt:
»Så låter ni henne driva, kapten. Det är allt
vad vi kunna göra. Vi ha hela Paumotuarkipelagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
