Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle tala genom honom, han skulle upprätta
allt, — i honom skulle hon lefva upp, förnyad,
förandligad, frigjord från stoftets förbannelse.
O. — hur hon längtade, — hur hon längtade!»
Altartjensten förrättades af komministern.
Hon hörde honom icke. Hon väntade, —
väntade. Så sjöngs åter en psalm; — skulle den
då aldrig taga slut? Ändtligen! Det blef tyst
i kyrkan; allas blickar fästades på Erik, under
det han gick upp i predikstolen. Signe såg
honom också, — men hon såg honom omgifven
af ett ljus, som var så starkt, att det nästan
skymde bort honom för hennes blickar. Han
föll på knä, — det var så tyst, att Signe tyckte
sig höra hans tunga andetag. Han reste sig
upp, torkade sig om munnen med näsduken och
läste bönerna, men med så svag röst, att orden
knappast urskiljdes. Så läste han upp dagens
text. Signe väntade — väntade. — Han
tystnade, — nu, nu skulle det komma!
Hon böjde ovilkorligen hufvudet som för
en annalkande storm. Hennes öfverretning var
så stark, att hon hade en känsla, som om något
öfvernaturligt skulle inträffa, att himmelens åska
skulle slå ned, krossande dem under kyrkans
ruiner. — Men tystnaden fortfor, blef pinsamt
långvarig; ett otydligt mummel, ett sakta
skrapande med fotterna, ett otåligt hostande drog
genom kyrkan, flyttande sig från bänk till bänk.
Gripen af en plötslig ångest såg Signe upp och
betraktade sin son.
Han stod i predikstolen, torkande sig i
pannan med näsduken, under det hans ögon irrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
