Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han kunde icke säga mera, men han låg kvar
i samma ställning, begrafvande hufvudet i hennes
knä; han grät icke, endast snyftade, — våldsamma,
krampaktiga snyitningar, som kommo hela hans
kropp att skälfva.
Signe erfor en egendomligt ljuf känsla, då
han sålunda hängaf sig åt henne. Det var, som
om någonting hårdt, förfruset inom henne tinade
upp, flödande öfver i ljumma vågor, som smekande
flöto genom hela hennes kropp.
Hon strök lugnande öfver hans hufvud, fattade
det mellan sina händer och tryckte det in till sitt
bröst, — och då var det, som om han åter var
ett litet barn, hon vaggade honom i sina armar,
smekte honom, tröstade honom med kärleksfulla,
jollrande ord.
Hon glömde för ett ögonblick allt annat;
synd, straff, evighet, Gud, — allt detta fans ej
mera för henne; hon erfor endast en obeskriflig
lycka öfver att hålla sitt barn i sina armar. Den
så länge kväfda naturen tog ut sin rätt; hon var
endast mor, — mor, såsom hon var, då hon vred
sig i födslosmärtor för att gifva honom lifvet, då
hon för första gången räckte honom sina bröst-
Han hade emellertid blifvit lugnare och bör’
jade tala, utan att resa sig upp från sin knäböjande
ställning.
«Jag har lidit så mycket under denna tid, jag
har många gånger varit färdig att taga lifvet af
mig i förtviflan! Att hafva en uppgift, vara
bunden till den för hela sitt lif, och så icke kunna,
— icke kunna! Jag har känt mig som en andlig
krympling, hela min själ har varit som förlamad!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
