Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riddare i praktfulla drägter stodo vid stranden, musiken
ljöd, och folket jublade: Katarina höll sitt intåg på
Wadstena slott. Dagen derefter förrättades vigseln.
Väggarne i slottet voro klädda med siden och sammet, med
”silfvertyg” och gyllentyg. Det var en fest och en
glädje! Arma Katarina!
I November hemkom riddar Gustaf af Tre Rosor;
hans ädla, förståndiga moder Kristina Gyllenstjerna
mötte honom vid rikets gräns, förberedde honom, tröstade
och hugsvalade hans upprörda sinne; med långsamma
dagsresor följde hon honom till Wadstena, der de
begge af konungen inbjödos att stanna qvar öfver julen.
De antogo inbjudningen; men att komma till konungens
taffel eller annorstädes, der drottningen fanns, dertill lät
riddar Gustaf omöjligen förmå sig. Det led närmare
till jul. En söndagsafton satt Gustaf tröstlös; natten
blef honom lång och sömnlös; i daggryningen gick han
in i stadens kyrka till sin stammoders S:t Brigittas
graf. Då fick han se, några steg ifrån sig, en qvinna
knäböjande vid Philippas graf, Det var drottningen
han sålunda såg; deras ögon möttes, och Gustaf ville
skynda bort; då nämnde hon honom vid namn, hon
bad honom dröja, hon befallde honom det: ”Jag befaller
dig, Gustaf!” sade hon; — drottningen befaller det!”
Och hon talade till honom, och de talade med hvarandra,
och det blef dem begge klart, hvad man gjort för
och emot dem; och hon visade honom en vissnad ros,
som hon gömde vid sitt bröst, och hon lutade sig
intill honom och gaf honom en kyss, den sista — till
ett evigt farväl — och så skiljdes de åt. Han dog snart
derefter; men Katarina var starkare, likväl icke stark
nog, att kufva sitt hjertas djupa sorg; historien förmäler
nemligen, att här i solkammaren, under oroliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
