Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drömmar, förrådde hon i sömnen för konungen sitt
hjertas beständiga tanke, sin ungdomskärlek, i det hon
sade: ”Kung Gustaf ... håller jag mycket kär, men ...
Roosen ... förgäter jag ... aldrig!”
Genom en löndörr träda vi ut på den fria vallen,
der nu fåren beta; boskapen drifves in i ett af de
förfallna tornen; vi se slottsgården och derifrån upp till
ett fönster. Kom, du björkskogens trast och slå din
drill, sjung, medan vi draga oss till minnes kärkekens
qval under den råa, den ridderliga tiden! Här, under
detta fönster, stod, en kall vinternatt, den unge grefve
Johan af Ostfriesland, insvept i sin hvita kappa. Hans
broder hade äktat Gustaf Wasas äldsta dotter och drog
med henne hem till sitt; hvarhelst de kommo under
resan gjordes för dem gästabud och festliga tillställningar,
men präktigast dock på Wadstena slott. Cecilia,
konungens yngre dotter, hade följt sin syster hit
och var här, såsom öfver allt, den förnämsta, den
skönaste, på jagt som vid tornering. Genast vid ankomsten
till Wadstena blef det full vinter, kölden var stark,
och Wettern hade lagt sig. En dag red Cecilia ut på
isen, och denna brast; hennes bror, prins Erik, kom
till häst i jagande fart efter dit ut, Johan af
Ostfriesland var der redan före honom och had Erik hoppa af
hästen, emedan han annars skulle krossa isen ännu
värre. Erik ville icke höra, och då Johan såg, att det ej
var tid till någon ordstrid, ryckte han Erik ner af
hästen, kastade sig derefter sjelf i vattnet och räddade
Cecilia. Prins Erik blef ursinnig af vrede, ingen
kunde blidka honom. Cecilia låg i feber, under hvilken
hennes kärlek vexte till honom, som räddat hennes lif;
hon blef frisk, de förstodo hvarandra; men skiljsmessans
dag stundade. Det var natten derförut, som Johan i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
