Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lif än jag vågade vänta; jag mötte en hop kor, som
kommo hem eller gingo i vall, jag vet icke hvilketdera,
ty de gingo utan någon som dref dem. Bodbetjenten
stod ännu bakom disken, lade sig ut öfver densamma
och helsade, den främmande tog af hatten igen;
det var den dagens tilldragelse i Sala. Förlåt mig, du
tysta stad, som Gustaf Adolf byggde, der hans unga
hjerta klappade af den första kärleken, och der silfret
ligger i de djupa schakten, det vill säga, utanför staden,
”uti en flack och föga angenäm nejd!”
Jag kände ingen här i staden, ingen vägledde mig,
utan jag följde efter korna och kom till kyrkogården;
korna gingo förbi, jag klef öfver ringmuren och stod
ibland grafvarna, der gräset vexte högt och nästan alla
grafstenarne lågo med utplånade inskrifter; blott på en
och annan kunde man läsa: ”Anno —” ja, hvad vidare?
Och hvem hvilade här? Allt var utplånadt på
stenen, utplånadt, som det jordiska lifvet hos den, hvilken
här nu var jord i jorden. J döde, hvilket lifsdrama hafven
J spelat i det stilla Sala? Den nedgående solen sken
öfver grafvarna; intet blad rörde sig på träden; allt
var tyst, tyst som döden i silfvergrufvornas stad, hvilken
för den resandes minne blott är en ram kring
bodbetjenten, som lutade sig ut öfver disken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
