Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - VII. Familjelyckan och den stora krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
består »icke i former och ceremonier, utan i
kärlek och sanning; men sanningen är kärleken i
lifvet mellan människorna inbördes».
Genom bekantskapen med Sutajeff kom
Tolstoy i närmare beröring med dessa okonstlade
troende bland folket, och på samma gång trädde
han in i en ny värld, där han slutligen äfven
själf skulle finna »lifvets mening». Tolstoy blef
genast frapperad af kontrasten mellan de
sekteristiska mushikernas tro och den tro, som
hyllades af den värld, han själf tillhörde. Han
sammansmälte till ett hjärta och en själ med dessa
troende bland folket. En genomgripande
förändring försiggick hos honom, hvilken, såsom vi
sett, länge förberedts och för hvilken han redan
från barndomen visat anlag. Han insåg nu, att,
för att kunna fatta lifvets mening, måste lifvet
framför allt hvarken vara orimligt eller dåligt,
och att förståndsuppfattningen först komme efteråt.
Han insåg äfven, att om man ville tänka och
tala om mänsklighetens lif, så måste man taga i
betraktande mänskligheten i allmänhet och icke
blott »några parasiter af lifvet».
Från denna stund »blef allting klart» för
honom». Tolstoy kallar denna kris »sökande
efter gud». Detta sökande bestod icke i någon
abstrakt tankeprocess, utgick icke från någon
kombination af idéer, utan från hjärtat och
samvetet. Tolstoy insåg med Kant, att det var
omöjligt att bevisa guds tillvaro. »Jag sökte
gud — quand même»... »En dag om våren»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
