Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Proletärer - En enda gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
SAX O AT: UNDER KAMPEN FÖR BRÖD
»Sakta uppför trapporna», viskade han. »Nanna sitter
oeh spelar, och mor hör på. De ha inte märkt oss, och
vi skola överraska dem. De skola bli något till storögda!»
Och det blevo de också, men jag ännu mer. Nanna,
barnungen, som jag gav karameller, som satt i knä på
mig och kysste och smekte mig, stod framför mig som ...
ja, deri gamla bilden om en knopp, som håller på att
spricka ut, är härvidlag en platthet. Jag har aldrig sett
något härligare än denna unga kvinna med sitt ljusa,
böljande hår och sina glittrande ögon. Jag visste inte, var
jag var, då hon kom emot mig, lätt som en hind och
med rosor på kinderna, läggande en mjuk, så oändligt
mjuk liten hand i min.
»Välkommen Pell..., ingeniör Enqvist!»
»Å, säg Pelle, som i forna dagar, så får jag säga
Nanna.»
»Det är riktigt», nickade gubben.
Emellertid inträdde strax en viss stelhet, som behövde
en hel dag för att lägga sig. Men så blev det förtroligt
igen, om också inte uttrycken av förtroligheten togo samma
form som förr, och jag upplevde tre de lyckligaste dagar,
jag haft i mitt liv. Gubben fick lov att se till gårdsbruket,
gumman var skral och satt alltid inne, och den äldre
systern förestod köksdepartementet. Nanna blev därför
mitt stundeliga sällskap, inne som ute. Och vi voro mycket
ute. »Mins du Pelle — där är den förtrollade skogen.
Och där är stenen, som jätten kastade på kyrkan, fastän
han inte orkade fram. Och där är backen med guldkitteln
i. Och där är kärret, som du drog upp mig ur, halvdöd.»
Överalt minnen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
