Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mognande år - 16. Visbytiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Visby tiden
rätt. Och ingen kunde vara mera ståndaktigt optimistisk än
vår mor i sin tro på att dessa inneboende krafter voro goda och
att de med tiden skulle få det krokiga att växa fritt och högt.
Allt vi voro och allt vi gjorde tyddes till det bästa. Allt som
kunde vara ledsamt skulle med tiden bli bra och gå bra, bara
man inte misströstade. Ty i min mors ögon fanns, både vid
denna tid och under hennes senare levnadsår, bara en synd, som
var verkligt oförlåtlig, och det var: misströstan. Framför allt
misströstan på det goda i människonaturen.
En förtjusande bild av Kata Dalström! De som känna
henne från tjuguårig kampgemenskap kunna intyga att denna
teckning av dottern är träffande för Kata Dalström även som
den stridande personligheten. Denna teckning förlorar icke
på fortsättningen:
När jag tänker tillbaka på min mor under denna min tidiga
barndomstid, är det framför allt ett drag hos henne, som redan
då och alltjämt sedermera står klart för mitt minne, säger
Ruth Stjernstedt. Det var hennes förmåga att se livet spännande
och händelsedigert omkring sig och hennes förmåga att
meddela omgivningen detta sitt sätt att se på livet. Denna
förmåga bibehöll hon in i sina sista levnadsår. Till helgs som
till vardags, man hade alltid vid samvaron med henne en
känsla av att livet var fullt av spänning, att sällsamma
händelser tilldrogo sig och att* världen var fylld av människor —
och djur — med idel sällsynta och framstående egenskaper.
Vanligen på gott, någon gång på ont, aldrig något medelmåttigt
eller likgiltigt. En höna i vår hönsgård var nu inte något
vanligt nummer bland hundra andra höns, utan hon var en så
alldeles sällsynt rasren, sympatisk och enastående värpsnäll
höna, att vi barn riktigt kände hur man skulle få gå långt
utanför Sverges gränser för att finna en sådan höna. Vi
hade en hund som hette Strong. Var man ute och gick med
vår far och Strong var med, så hade man den känslan att
Strong var en ganska vanlig bondhund, vilket han också var,
utan vare sig större förtjänster eller fel. Var vår mor med,
— 89 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
