Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första åren i partiet - 28. Kata Dalström bland de röda generalerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De första åren i partiet
trofast som guld. En hängivenhet för idéerna utan gräns, en
grubblare och mystiker, starkt påverkad av Schopenhauer”.
Gabrielsson var rallare, stenhuggare, hade knackat makadam
under nödåren, svultit och frusit ett helt liv, fått lungsot, men
städse ljöd dock hans än . jublande än vemodiga lyra. Kata
Dalström hyste en djup medkänsla och vänskap för den man
som andades blott med en fjärndels lunga
och vågade dock om frihet sjunga.
Fru Kata säger, att han var en av de få inom partiet som var
lyckligt gift. ”Han älskade sin lilla blyga trofasta Klara, en
f. d. linnesömmerska, och sin son; de höllo alla trofast
samman. Tillsammans med Karolus eller Gabriel, som han också
kallades, diskuterade hon allehanda filosofiska problem,
spörsmål om själslivet och ej minst ”Österns läror”, som båda voro
påverkade av, enligt hennes egna uppgifter.
Till hennes vänner inom rörelsen hörde vidare Knut
Tengdahl, vars arbete för bostads- och härbärgesfrågans lösning,
arbetarbibliotekets tillkomst och hamnarbetarnas
organiserande hon utförligt skildrar, samt C. N. Carleson (Spartacus),
om vilken hon säger, att få människor äro så egendomliga och
svårbegripliga som han. Jämte Branting och Axel Danielsson
är han partiets bästa penna, han är en äkta bildningsaristokrat,
men har svårt att anpassa sig, är fylld av inre disharmoni,
anlägger en skeptisk och raljerande ton, som stöter henne.
Han är kvinnohatare, anser kvinnan vara mannen djupt
underlägsen och vållar ofta ”mycken villervalla genom sina
spydiga, oresonligt retsamma utfall, ej minst mot mig.” Men
Kata Dalström ”visste dock vad gott som gömdes inom det
bittra skalet” och brukade inom kamratkretsen kalla honom
Burriga Kastanjen.
Kata Dalström har såväl i brev som i någon anteckning starkt
personligt färgade — hon erkänner detta själv — skildringar
av Hj. Branting och särskilt fru Anna Branting. Dessa
reflexioner kunna väl äga psykologiskt och personhistoriskt
in
— 162 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
