Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under krigets åskor och revolutionernas stormar - 70. Sjukdom och död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under krigets åskor och revolutionernas stormar
barnets rörliga själ. Kata var i arbetarbarnets fantasi vorden
en sagogestalt, en landsmoder för de fattiga, en gammal helig
Birgitta, ett helgon som i sin moderliga famn värnade de
betungade och rättslösa.
Sverges arbetare hade förlorat sin mor. Det rådde
lands-sorg i det vida riket. Hela den svenska arbetarpressen hyllade
den döda utan åtskillnad till parti eller åskådning. Även den
borgerliga pressen erkände med få undantag hennes storvulna
resning, hennes originalitet och hennes betydelse för den
svenska arbetarklassens samling och erövring åt socialismen.
Men ej blott i Sverge ekade budskapet om den gamla
ama-sonens död. I hela Norden talade och skrev man om henne.
Främmande länder långt bortom fjärran hav och öknar
lyssnade till budskapet om hennes bortgång. I de kirgisiska tälten
på Pamirs stepper djupt i Asiens hjärta berättade efter de
ryska tidningarna de röda soldaterna vid lägereldarna om att
”Kata, som kämpat vid Lenins sida under den stora
revolutionen”, stupat på sin post. I Canadas fjärran vidder förtalde för
lyssnande skaror av arbetare skandinaviska rallare, som
emigrerat, om ”Kata, rallardrottningen i Sweden”. I Italiens
socialistiska proletärfamiljer lästes med rörelse — i hemlighet för
Mussolini och hans spioner — Angelica Balabanoffs runa i den
illegala Avanti. I Sydafrikas hamnar sjöngo till hennes minne
svenska sjömän sitt hemlands arbetarsånger och i refrängen
instämde matroser av alla nationer. Men skulle den döda kunnat
höra bruset av de ord och hälsningar, som följde hennes färd
bort över gränsen, då skulle hon kanske helst i sitt hjärta
bevarat den lilla enkla sång till hennes minne, som några
vävarflickor på en fabrik i Norrköping uppstämde mitt under arbetet.
Hennes sista färd blev en av de största och högtidligaste
sorgemanifestationer, som dittills ägt rum i Sverge, jämförlig
med August Blanches, Adolf Hedins och August Strindbergs,
och senare i storslagenhet och gripande makt blott överträffad
av Hjalmar Brantings och S. A. Andrées likbegängelser.
Kransarna fyllde hela Folkets Hus’ i Stockholm väldiga hall. Hen-
— 514 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
