Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Här se vi ett par små
pergamentsböcker, som innehålla lagarna för
murarnas och »dragarnas» skrån i
Stockholm. Den övre, som visar
»Tord muramestare nu oldcrman»
i utövande av sitt kall, är skriven
1487, den nedre är från 1502 eller
1503 och visar två »dr agar c*
bärande ett vinfat. Böckerna finnas
i K. Biblioteket och äro c:a 10
cm höga.
tyskt namn, men svensk börd,och uppfostran ej sällan stå
på den svenska sidan t. o. m. som svenskvalda rådmän
och borgmästare.
Ovanligt starkt framträder det tyska inflytandet i
det skråväsen, som vid 1300-talets mitt börjar införas i
städernas yrken och näringar. Då detta icke nådde sin
fulla utveckling förrän vid medeltidens slut och i fullt
typiska former levat kvar till mitten av 1800-talet, skola
vi nu icke närmare gå in på denna sida av stadslivet. Det
är tillräckligt att påpeka, att de viktigaste
hantverks-grupperna redan mot folkungatidens slut var för sig
bildade en förening inom varje stad, som noga såg till, att
inga utomstående »fuskade», i deras näring, vare sig det
var fråga om en »lös», d. v. s. oorganiserad konkurrent
eller en borgare som drev »två ämbeten». Gång på gång
finner man i de senmedeltida rådsprotokollen, att en man
ådömts böter för att han, om han t. ex. är skomakare,
låtit sin hustru brygga och sälja öl, så att han därigenom
inkräktat på bryggarämbetets eller »tavernarnas», d. v.
s. värdshusvärdarnas, lovliga näringsfång. Hela denna
noggranna indelning i organiserade yrken är till sitt
ursprung tysk.
Samtidigt fortlever och utvecklas det gamla inhemska,
också på landsbygden blomstrade gillesväsendet, som är
en i huvudsak religiös och sällskaplig organisationsform.
I städerna bildades överallt dylika föreningar, både av
utländska och inländska män och kvinnor, i regel
samlade under något helgons namn, åt vars dyrkan gillet
särskilt ägnade sig och i vars särskilda beskydd dess
medlemmar ansågo sig stå. De större och rikare av
dessa gillen kostade på sig ett kapell eller åtminstone
ett särskilt altare åt sitt helgon i någon av stadens
kyrkor, och om de icke alla hade råd att bygga sig en
egen »gillestuga», hade de i alla fall någon hyrd lokal,
där de på sina särskilda högtidsdagar kunde samlas
och dricka sitt skyddshelgons skål och befästa sin vänskap.
Medlemmarna voro inbördes förpliktade att bistå
varandra med råd och dåd, hålla reda på och bestraffa dem,
som inte skötte sig, sörja för att var och en avliden
broder eller syster kom i jorden på ett kristligt och
hedersamt sätt och fick all den hjälp till sin själs salighet, som
det stod i gillets makt att skaffa genom förböner och
mässor. Märkligt och betecknande för gillenas religiösa
och samtidigt ålderdomliga karaktär är det förhållan-
20 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
