Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På denna läroverksinteriör,
hämtad ur Olaus Magnus förut
anförda arbete få vi icke
någon realistisk bild av en svensk
skola. Att lärjungarna fått sitta
på golvet är ej sannolikt.
Typiskt är emellertid, att hela
skolan läser i ett klassrum;
mästaren sitter i katedern,
medan en lärare arbetar med en
grupp i en annan del av salen.
vädjar!), var den småningom allt starkare framträdande
bristen på utbildade lärare, som icke helt kunde fyllas
genom att enskilda, biskoparna och någon gång även
konungen kostade på unga män utrikes studieuppehåll.
Det är tvivelsutan under denna tid, som det blev
folktro, att de riktigt lärda, de som »kunde mer än
andra» voro de priviligierade, som studerat i
Witten-berg, — Luthers eget universitet — och där fått del
av den mystiska »svartboken», som gav makt över
andarna och naturens hemliga krafter. För resten var det
varken lätt eller avundsvärt för en svensk att under
reformationstiden studera i utlandet. Förbindelserna
mellan vårt land och kontinenten voro både klena och ofta
föga vänskapliga. Ofta var det krig eller spända
förhållanden med Danmark, Liibeck eller de under polskt
inflytande stående östersjöstäderna, som hindrade
samfärdseln. Därtill kom, att den katolska
motreformatio-nen oavbrutet strävade att vinna unga, obefästa svenska
studenter för sina syften, och ej få voro de mer eller
mindre fattiga och hemlösa djäknar, som fångades i
jesuiternas garn eller på annat sätt kommo under
inflytande av rikets fiender. Detta hade till följd, att mången
gång även helt oskyldiga blevo betraktade med största
misstro, när de efter fullbordade studier sökte sig
tillbaka till fäderneslandet, där de väntat sig lön och
levebröd för sina lärda mödor. Sådant bidrog ej heller till
att locka svenska ynglingar in på den lärda banan.
Voro de väl en gång hemma igen, togo de flesta
också hellre ett prästgäll, när det bjöds, än att ge sig tijl
»skolmästare». Ty det framgår av många vittnesbörd,
att skolornas gamla inkomster av tionden eller
donerade hemman under reformationstidens villervalla ofta
»rappades», d. v. s. mot lag och rätt undandrogos
skolorna av självsvåldiga fogdar eller helt enkelt stannade i
jordägarnas eller arrendatorernas fickor. Någon gång
upptäcktes sådant och rättades av kungen. Men ofta
lyckades man dölja underslevet — och skolemästaren och
hans lärjungar fingo dra sig fram, bäst de gitte.
De skolor, det här är fråga om, voro allesammans
vad vi skulle kalla läroverk, som hade till syfte att
förbereda gossar för högre studier. Inga folkskolor
existerade under medeltiden, och det skulle dröja ett gott
stycke in på reformationstiden, innan man fick till stånd
ens den ringaste början till en allmän folkundervisning.
Ännu mycket längre, så gott som fram till nutidens
gräns, får man gå för att finna de första högre
läroanstalterna för flickor.
Den gamla medeltida gosskolan var en ur många
synpunkter besynnerlig inrättning. Man måste gå tillbaka
till dess upprinnelse i klostren eller i de som ett slags
munksammanslutningar levande domkapitlen för att
begripa, hur den kunnat uppstå. I sin ursprungliga form
var den en helpension för små och större gossar,
bestämda för det andliga ståndet, där det gällde att från början
uppfostra alumnerna i den strängaste och mest ensidiga
klostertukt. Det var sannerligen icke fråga om att »lära
för livet», åtminstone ej för livet ute i världen, utan
snarare tvärtom, att göra lärjungarna så världsfrånvända
och världsfientliga som möjligt.
Därav först och främst den oerhört långa
arbetstiden i skolan. Den i 1571 års svenska kyrkoordning
intagna skolstadgan, som delvis bygger på tyska förebilder,
men som i mångt och mycket endast är ett konstaterande
av, vad som redan före reformationen brukats även i
svenska skolor, bestämmer, att »hwar dagh, när klockan
är widh fem om morgonen, skola alle bådhe små och
store sökia til Scholan, winter och sommar». Sedan är
det arbete till åtta, därpå en timmes rast, så åter en
timmes lektion, därpå middagsrast emellan tio och tolv.
Från tolv äro gossarna sysselsatta »in ij afftonen tå fem
slår, och gå så heem til herberges igen». Det är sålunda
nio timmars lektioner om dagen, utom hemläxorna,
både för små och stora, vinter och sommar. Detta
liksom den egendomliga fördelningen av arbetstid och lov
på förmiddagen, har sitt ursprung i klostervanorna. För
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
