Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till buds, var av den art, att det inte gärna kunde
användas med mindre än att man vävde in fornsagor från Saxo,
kämpavisor, lokala sägentraditioner och en hel del
subjektiva hugskott som inslag i de antika historiska
notisernas tunna och glesa varp. Även försöken att
sammanknyta den bibliska förhistorien — från Adam fram till
Noaks söner — med Nordens forntid voro oundvikliga
på en tid, då bibelns berättelser voro både dagsens sanning
och dessutom en relativt näraliggande verklighet. De
fattiga årtusenden, som officiellt skilde oss från världens
skapelse, blevo ganska trånga, när man skulle passa in alla
forntidens kända namn inom dem. Så kom man fram till
den dråpliga sats med vilken Messenius låter guden Thor
i det historiska skådespelet Disa börja sin exposé över det
händelseförlopp, som dramat skildrar:
»Magog var Noe sonason,
rådde för Svea land med stor mån.»
En anda som den, vilken uttryckes i ett sådant
påstående, var icke självfallen och naturlig høs det lilla, fattiga
svenska folket. Det var, som hela det relativa välståndet,
det fria armbågsrummet i världens nordligaste hörn, ja
själva det nationella medvetandet, en fot för fot
tillkämpad ståndpunkt, som också på varje punkt lämnade rum
för motstånd, tvivel och invändningar. Ett land, vars
adel var delad i två partier, av vilka det ena,
landsflyktigt, hyllade en katolsk konung med sin huvudmakt i
Polen, medan det andra ännu hade att övervinna skräcken
efter Linköpings blodbad och knappt hunnit vänja sig
vid att betrakta Vasahuset såsom mer än en jämnbördig
familj, ett land, vars kyrka blott med en väldig
kraftansträngning och med våldsamt undertryckande av alla
minoriteter nyss uppnått bekännelsens enhet och en
nödtorftig organisation; ett land, vars enda universitet var
en liten fattig institution, knappt i stånd att utbilda ett
minimiantal av präster och lärare och hålla en liten*flock
halvsvultna studenter vid boken; ett land, vars tryckta
litteratur utom bibel och andaktsböcker omfattade endast
ett litet fåtal översättningar och bearbetningar och ett
ytterst ringa antal originalarbeten, mestadels av föga
litterärt värde och ganska torftig form; ett land, som utöver
några dyrköpta militära segrar mot halvbarbariska
motståndare icke hade mera krigsära att visa på, än att det
nätt och jämnt hållit det lilla Danmark stången; ett land,
vars fåtaliga europeiskt bildade invånare visste allt detta
och vars stora massa icke ens visste så mycket, var sanner^
ligen icke ägnat att av sig självt komma på storhetstankar
och fatta heroiska beslut.
Den anda, som bar Gustav Adolf i hans
konungagär-ning, som gjorde Axel Oxenstierna till en av Europas
ledande politiker, som besjälade de unga krigsöverstarna,
en Gustav Horn, en Johan Baner, en Lennart Torstensson,
och som, när ögonblicket var inne, som en löpeld spridde
sig inom alla stånd och klasser i Sverge och Finland, var
förberedd genom ett sekels studier och drömmar i fattiga
svenska tänkares kulna och skumma studerkammare. Det
var, låt så vara, hjärnspöken och abstrusa konstruktioner,
som denna anda levde på, men bakom dem låg dock ett
verklighetssinne, som såg och räknade med sådant som
måste vara fördolt för dem, som bara betraktade Sverges
land och folk ur dagens tillfälliga synvinkel. Dessa
svenska tänkare, som lärde 1500-talets sista och 1600-talets
första generation att se stort på Sverge, kände ur sina
hävdeböcker mycket stort och förnämt om sitt fattiga
fädernesland, som aldrig funnits till. De kände till
hundra kungar före den kung Björn, som Ansgar besökte, och
som var det tidigaste svenska namn, som förekommer i
samtida källskrifter. De kände till Odens vandringar
mellan Asien och Sigtuna, de visste, som förut sagts, precis
hur den förste Uppsalakungen var släkt med Noak. Men
utöver detta visste de, att det svenska folket i kamp med
ett hårt klimat och en karg natur sedan urtiden levat ett
strävsamt, hedervärt liv och aktat sin rätt och sin frihet
värda stora offer. De visste, att Sverges adel spillt mindre
blod än något annat lands på feodala inbördesfejder, på
rofferi och kamp om makten — men att de bästa av
folkets ledare haft liv och gods osparda för rikets frihet
och lagens hävdande mot in- och utländskt godtycke. De
visste, att adeln därvid haft vid sin sida en alltid
redobogen allmoge, härdad och tapper, vaken och skicklig
i allt, som kampen för tillvaron, även i dess hårdaste
former, krävde. De visste slutligen, att Sverges fattigdom
endast var skenbar, och att dess karga bröd gav bättre
märg i benen än månget rikare lands slösande rika frukt.
Vad som kom av deras ostyrda, överhettade fantasi,
blev till luftslott, flärd, högmod och överdrivna anspråk,
som förgiftade svensk politik för lång tid framåt och ådrog
svenskarna många bistra läxor, innan de lärde sig bättre.
Men den stora, enkla sanningen om Sverges verkliga
styrka och tillgångar blev till en talisman, som skyddade
riket i dess farligaste stunder och bar dess öden genom
den ena stormtiden efter den andra — ända fram till våra
dagar. Ty efter år 1600 är det ingen svensk, som längre
undrar, om det svenska folket kan och skall leva som en
självständig nation i eget land. Den frågan var en gång
för alla avgjord då.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
