- Project Runeberg -  Bilder ur Sveriges historia. Svensk kultur från urtid till nutid /
332

(1931-1932) [MARC] Author: Ernst Klein With: Karl Nordlund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ett franskt kopparstick från 1600-talets mitt visar en strid mellan
galärer på Medelhavet. Det var med dessa smala, vinthundslika
roddarskepp, framdrivna av olyckliga galärslavar, som de
nordafrikanska sjörövarstaterna ända in på 1800-talet behärskade farvattnen
från Gibraltar och österut, så att t. o. m. det avlägsna Sverge måste
betala dem en regelrätt tribut, för att dess handelsskepp skulle få
fri passage.

vända för att inte komma i vägen för paschan av Istria
och Bosnien, som var på väg med 40,000 man för att göra
upp en liten angelägenhet med den ungerske greven
Es-terhazy och hans husarer. I stället reste han hem till
Sverge — en oerhörd massa mil och en väldig mängd städer
med alla slags sevärdheter, från befästningar till
konstkabinett, allt lika klarögt och kunnigt uppfattat.
Anledningen till hans hastiga hemresa var önskan att få se på
drottningens tronavsägelse, »en rar och sällsam act», men
det misslyckades. I stället passade han på att skaffa sig
löfte om ett kompani vid den nya konungens garde. Men
innan det hann uppfyllas, fick han erbjudande av »de
begge unga friherrarna Cronstiernorne» att fritt och mot
viss årslön resa med den i Italien och Frankrike för att
undervisa dem i fortifikationskonsten. Det var fred nu,
och »många stora herrebarn» voro i vägen för hans
befordran. Dessutom hade han alltjämt »över alla måtton
stor lust till att resa uti långt avlägsne land och, lära
främmande språk». Så slog han kompaniet ur hågen och
snart »såge vi det sköna Italien framför oss». Han minns
den »varma, ljuvliga och välluftande luft» som mötte
honom vid Alpernas fot, med »blomster och alla slags
gröna krudder». I Venedigs akademier övade han sig i
ritande »efter levandes och nakna personer», och såg
dogen fara ut med »Bucentoro», statens förgyllda skepp,
för att förmälas med Adriatiska havet. I Padua blev
han illa sjuk och dessutom osams med sina unga friherrar,
som grälade inbördes och börjat föra ett »elakt och
forargeligt leverne». Han beslöt för andra gången försöka
komma till Jerusalem. Klädd som pilgrim i svart lärfts-

kåpa, stav och musselprydd hatt gav han sig med en
ga-leja från Venedig i avsikt att i Ragusa ansluta sig till en
karavan, som skulle avgå till Konstatinopel. Men
Venedig var i krig med Turkiet, och utanför dalmatiska
kusten möttes de av underrättelsen att en stor turkisk
armé låg i trakten av Spalato. Därför måste galejan
vända om till Venedig.

Besviken sökte han upp sina Cronstiernor, som lovade
att vara lydiga och bättra sitt leverne, och reste med dem
till Rom. Där såg han mer, än han orkar omtala,
särskilt som han anslöt sig til! drottning Christinas hov
och fick följa med och se »många helgedomar och
rariteter». — En tredje gång frestade han på att resa till
Jerusalem, denna gång över Neapel och Palermo. Men
i närheten av Malta blevo de varse sju segel, kommande
från afrikanska kusten. »Och som capitainen (som eljest
var en behjärtad man) såg det vara Corsari eller turkiska
sjörövare ifrån Aligiers, Thunis ieller Tripoli uti
Bar-barie», så vände han tvärt och seglade tillbaka till Palermo.

Nu såg Dahlberg, att det inte var Guds vilja att han
skulle till Jerusalem. Därmed lät han sig nöja och red
det fortaste han kunde, genom Italien och Tyskland upp
till Stettin. Därifrån bar det utan uppehåll vidare
österut. Ty kungen stod i Polen och det var brinnande krig.
Den 7 april såg han korsarernas segel i det blå
Medelhavet. Den 18 juli var han med och såg slaget vid
War-schau — alltjämt som privatman.

I augusti samma år hände honom något av det
underligaste, man kan läsa om. Visste man inte, att Dahlberg
var en ovanligt ärlig man, skulle man tro, att han diktat

3.U

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:37:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kebildsv/0340.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free