Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På baksidan av titelbladet till en år i6jo i
Stockholm tryckt bok har någon okänd konstnär
på 1660-talet ritat denna ömma, men på samma
gång mycket borgerliga scen. Så tör det ha sett
ut, när Ekeblad förklarade sina lika varma, som
förnuftiga känslor för monsieur Hägerstiernas
dotter. Och därunder har Lemke gett oss en liten
fröken i vardagslag från samma tid med fin
krage av vitt hollandslärft och väl krusade
öronlockar.
ra köttet och det sura ölet i Sverge åren förut! Mot
Ekeblads lovord över de engelska sängarna, som äro »så stora,
att om två ligga tillhopa, så måste de ropa högt, om de
ska höra varandra» svarar Whitelockes redan i Göteborg
fattade beslutet att under resan i Sverge begagna sin
egen medförda fältsäng!
Medan Ekeblad roar sig i London, har den korta
fredstiden tagit slut. Åter dundra svenska kanoner nere
på kontinenten och Sverges herrar och män rida och
marschera åter på goternas och vikingarnas gamla vägar.
Ekeblad önskar nog, att han vore med — men han blir
alltid förbigången och hindrad, när det gäller
krigstjänst och får nöja sig med att skrämma livet ur
Londonborna med fyrverkerier och lusteldar med anledning
av Warschaus erövring och andra svenska framgångar.
I början av år 1656 är han hemma i Västergötland igen
och rustar sig nu på allvar för att draga’i kriget, och i
juli, samtidigt som Erik Dahlberg hunnit fram på sin
snabbresa från Italien, inträffar också Johan Ekeblad i
svenska lägret utanför Warschau, i rätt tid för att få åse
»den sköna fältslaktningen» (som Dahlberg, krigaren,
kallar »det blodiga och förskräckliga slaget»). »Jag må
bekänna, att det var värt till att försumma den bästa
ballet före, som blev dansat av dronning Cristina»
skriver vår hovjunkare om bataljen.
Vi ha ingen anledning att längre i detalj följa Johan
Ekeblads öden. Under danska kriget uppehåller han sig
i Helsingör som kammarherre hos drottningen, och det
är i denna egenskap han sedan åtskilliga ar in på
1660-talet lever i Stockholm. Han är nu över trettio år.
Kavaljeren börjar bli litet trött och de gamla skulderna från
ungdomstiden bli allt besvärligare. Han, som tidigare haft
åtskilliga bitande saker att säga om den nya finansadeln,
börjar se sig om efter ett passande gifte och finner ingen
vara lämpligare än dottern till monsieur Hägerstierna,
en rik bruksägare, son till en av Kristinas adlade
hovskräddare, vars äldsta dotter samtidigt gifter sig
med en ung van der Not. Det märks, att Johan
Ekeblad är litet orolig, hur hans gamle far skall ta dessa
planer. Men gubben Ekeblad har ingenting att invända
— och så firas bröllopet i all stillhet och Johan Ekeblad
flyttar tillsvidare hem till svärföräldrarna. Det är en
ganska pjollrig och däven ton över breven från det
säkert mycket fransyskt och elegant utstyrda
köpmans-hemmet veckorna efter bröllopet. Där sitter han —
säkert i nattrock och nattmössa — och skriver i sin
sängkammare, medan svärmodern och dottern ligga och
hålla varandra sällskap i hans säng. Vid middagarna
roas hela sällskapet av en »fransösk jungfru», som är
något slags sällskapsdam i huset och tycks vara rätt
fräck i munnen. En tröst är i alla fall, att svärfar
skriver på papper och klarar hela den gamla Parisskulden
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
