Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Kontinentalsystemets tillkomst och yttre förlopp. Berlin- och Milanodekreten 1806 och 1807 — Orders in Council 1807 — Förenta staternas själfblockad 1807—1812 - Handelskriget före Berlindekretet 1799—1806 - Fransk tullpolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANDELSKRIGET FÖRE BERLINDEKRETET
57
prohibitiv tullpolitik, som ej differentierade mot England utan
drabbade alla icke-franska varor lika. I verkligheten kom den del af
åtgärderna, som gällde industriens produkter, därigenom att hårdast
träffa Englands kontinentala medtäflare, särskildt i dåvarande
hertig-dömet Berg, det nuvarande Ruhrområdet öster om Rhen, hvilket
visserligen ej var afsedt men som ytterligare skärpte skyddet för den
inhemskt franska produktionen. Grunden lades genom 1805 års
tulltariff, som väsentligt höjde tullsatserna på kolonialvaror och
bomulls-väfnader (17 pluviöse år XIII—6 februari 1805); och politiken
kulminerade i två dekret i början af 1806 (22 februari och 4 mars), hvilka
införlifvades med kejsardömets stora högprotektionistiska kodifikation
af tullagstiftningen den 30 april samma år, hvarigenom de nya
tendenserna utvecklades i två riktningar. Den ena bestod i ofantligt höjda
tullsatser på kolonialvaror, med väsentligt mindre och i vissa fall alls
ingen skillnad mellan franska och utländska, något som uppenbarligen
sammanhängde med att Napoleon efter slaget vid Trafalgar till stor
del gick miste om förbindelsen med sina kolonier och måste räkna med
ätt kolonialhandeln alltmer skulle bli rent engelsk. Som exempel kan
nämnas, att medan tullsatserna på såväl farinsocker som kaffe och
kakao 1802 och 1803 varit 50 resp. 75 francs (pr 100 kg.) för fransk
resp, utländsk vara, blefvo de: för socker 80 resp. 100, för kaffe först
75 resp. 100 och därpå 125 resp. 150, för kakao först 95 resp. 120 och
därpå 175 resp. 200 francs, så att beloppen kunde stiga ända till tre
och en half gånger af hvad de varit tre år förut. Allt detta var dock
en obetydlighet i jämförelse med den mest påfallande tullhöjningen
af alla, nämligen på en industriell råvara af sådan fundamental
betydelse som råbomull; efter att förut ha betalat 1—3 francs pr 100 kg.
belädes den 1806 med en tull af 60 francs, lågt räknadt 10 % af värdet
(hvarvid visserligen 50 francs restituerades vid export af
bomullsfabri-kat). Allra mest revolutionerande föreföll slutligen det samtidigt, 1806,
påbjudna importförbudet på bomullsväfnader (kattuner och mussliner
i februari 1806, redan i april utvidgadt till vissa andra bomullsväfnader),
hvilka vid denna tid hade hunnit bli en ren nödvändighetsartikel.
Napoleon uppgaf längre fram på S:t Helena, att Conseil d’état bleknat
inför detta projekt men att han drifvit sin mening igenom med stöd
särskildt af den franska textilindustriens ledande man Oberkampfs
auktoritet, som naturligtvis ej var svår att vinna för en politik till
skydd för hans egen näring. Samtidigt höjdes tullsatsen på
bomullsgarn (»förspinning» importförbjöds), särskildt för de lägre (gröfre)
num
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
