Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Kontinentalsystemets inre historia och tillämpning. Smugglingen och korruptionen — Mätsystemet och fiskalismen - Licenssystemet - Exportskyldighet - Sjöfartsmonopol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LICENSSYSTEMET I FRANKRIKE
153
ombord; men då de icke blott voro importförbjudna i England utan
dessutom i allmänhet ur stånd att täfla med engelska industriartiklar,
kunde någon afsättning för dem knappast komma i fråga. Och det
ligger i sakens natur, att sätten att kringgå ett dylikt exportpåbud
måste vara ännu mer mångskiftande än i afseende på importhindren
samt knepen dess flere. Öfver hufvud får det nog anses vara en allmän
regel, att rena maktbud på det ekonomiska området ha långt mindre
möjlighet att göras effektiva i positiv riktning än i negativ. Det
är nämligen i flertalet fall nästan omöjligt, att det positiva
maktbudet skall kunna gälla annat än den ekonomiska transaktionens yttre
form, medan den negativa föreskriften eller förbudet långt förr kan
göra transaktionen omöjlig till både innehåll och form. Naturligtvis
exporterade man varor, när det påbjöds. Men kvaliteten af varorna
kunde svårligen fixeras i påbudet, och därför blef följden, att man köpte
upp allt möjligt skräp, länge sedan urmodiga eller från början
odugliga artiklar (med franskt idiom: »näktergalar» — rossignols — som
endast sjunga om natten), som kunde köpas för en spottstyfver men
sedan åsättas hvilka priser som helst. Under dessa förhållanden
kunde det naturligtvis mindre än någonsin komma i fråga att verkligen
importera varorna till England, och det medgafs öppet t. ex. i franska
handels- och industrirådet 1812 samt var för öfrigt allmänt kändt, att
de helt enkelt sänktes i hafvet. Allt detta gällde den del af Napoleons
politik, som i någon mån hade sammanhang med
kontinentalsystemet, nämligen handeln med England. I afseende på de med
kejsardömet införlifvade eller förbundna länderna voro möjligheterna
sannolikt större, emedan fartygen kunde kontrolleras vid sin ankomst med
franska varor, men tydligen var detta utan allt värde som vapen i
kraftmätningen med fienden.
Licenssystemet utbyggdes slutligen också till en rent
protektionistisk åtgärd beträffande den franska sjöfarten. Redan i sitt bref
till marinministern Decrès samma dag som Milanodekretet (ofvan sid.
87) hade Napoleon föreskrifvit att alla icke-franska fartyg skulle
kvar-hållas i hans hamnar, och nu tillämpades licenssystemet i syfte att
skapa ett så gott som fullständigt monopol för den franska
handelsflottan. Särskildt öppenhjärtig är i denna riktning kejsarens kommentar
till licensdekretet den 25 juli i ett bref till hans ställföreträdare i
Holland efter detta lands införlifning, ärkeskattmästaren furst Lebrun
(20 augusti 1810). Efter påpekning, att enligt dekretets första artikel
intet fartyg kan afgå till utländsk hamn utan licens, fortsätter han:
[-Sjöfarts-monopol-]
{+Sjöfarts-
monopol+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
