Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - IV - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
LEO TOLSTOJ
men på hundia år har det inte lossats ett skott med den. En
uniformsklädd kosack med sabel och gevär står ibland på post
vid porten, men ibland står där ingen; ibland gör han honnör
för en passerande officer, ibland inte. Under porttaket sitter
en vit bräda, och med svart färg står dår målat: »Hus 266, själar,
mankön 897, kvinnkön 1,012.» Alla kosackhusen vila på stolpar,
en halv meter och mer över marken, de ha omsorgsfullt lagda
vasstak och höga gavlar. Alla äro, om inte nya, så väl underhållna,
med små branta trappor av skiftande form, och de ligga ej
hopgyttrade utan pittoreskt strödda utefter breda gator och gränder.
På flera håll innanför staketen, framför de stora, klara fönstren,
resa sig mörkgröna popplar och fina, ljusbladiga akasior med
doftande vita blommor, och nedanför lysa bjärtgula solrosor,
och vin och nejlikrevor slingra sig omkring trädstammarna. På det
rymliga torget stå tre stånd med lädervaror, utsäde, baljfrukter
och pepparkakor, och bakom ett högt staket mellan en rad gamla
popplar skymtar regementschefens hus, som har dubbelfönster
och är längre och högre än alla andra. Särskilt sommartid ser
man om vardagarna få människor på stannitsans gator.
Kosackerna äro i tjänstgöring vid kordongerna och i fält, gubbarna
äro ute på jakt och fiske eller arbeta samman med kvinnorna i
vingårdarna. Endast de riktigt urgamla, barn och sjuka äro
hemma.
V.
Det var en sådan afton, som förekommer endast i Kaukasien.
Solen har gått ned bakom bergen, men det är ännu ljust.
Aftonrodnaden breder sig över en tredjedel av himlen, och de
mattvita bergmassorna framträda skarpt mot den röda
bakgrunden. Den lätta, orörliga luften vibrerar för vart ljud, från bergen
falla långa skuggor över stäppen. Stäppen, motsatta flodstranden,
vägarna — allt ligger öde.
Händer det att några ryttare uppenbara sig någonstans,
iaktta dem kosackerna i kordongen och tjetjentserna i aulen med
förvånade och nyfikna blickar och söka gissa sig till vilka dessa
misstänkta figurer kunna vara. Så snart det kvällas, krypa
människorna av skräck för varandra in i sina nästen, och endast de
Vilda djuren och fåglarna, som ej rädas för människan, ströva
fritt omkring i ödemarken. Under muntert samspråk skynda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
