Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XIV - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
93
—■ Ja, Gud vare lov, |ag är frisk och kry. Det är bara att
gumman min, den häxan, har fördärvat mig. . .
—■ Hur så?
—■ Jo, hon har fördärvat mig.
—• Och när du dör växer gräs upp? sade Olenin.
Jerosjka ville tydligen inte närmare utveckla sin tanke.
Han teg litet.
—> Vad tror du då? Skål! ropade han leende och höjde sitt
glas.
XV.
—• Vad var det nu jag talade om? återtog han eftersinnande
Jo, en sådan karl är jag. Jägare är jag. Maken finns inte i
regementet. Jag skall kunna leta upp och visa dig på vad för slags
vilddjur, vad för slags fågel som helst. Hur och var den lever
—• allt vet jag. Och hund har jag och två bössor har jag och nät
och fångstredskap och en falk —. allt har jag, Gud vare tack.
Om du är en riktig jägare och inte bara skryter, skall jag visa
dig allt. Sådan karl är jag. Finner jag ett spår, vet jag strax
vad för slags djur det är, och jag vet var det har sitt läger och
vart det går för att dricka eller bada. Jag gör kojor och sitter
och vaktar natten igenom. Vad skulle jag sitta hemma för?
Hemma syndar man bara och super sig full. Och så kommer
det kvinnfolk och sladdrar och ungar skriker, man kan bli sjuk
av’et. Tacka vet jag att ge sig ut. Man ger sig av i kvällningen;
ser ut en tjänlig plats, böjer ner vassen och sätter sig och väntar.
Man märker allt som händer och sker i skogen. Man tittar uppåt
himlen — där vandrar stjärnorna, och man ser på dem hur lång
tid som gått. Man tittar sig omkring —• det prasslar i skogen,
var stund väntar man att det skall börja knaka och en vildgalt
skall komma sättande och börja rulla sig i dyn. Man hör hur
örnungarna piper och tupparna gal i stannitsan, och gässen
snattrar. Hör man gässen —• då är det inte midnatt än. Allt
det där vet jag. Så hör man ett skott nånstans långt borta och
börjar undra. Vem var det som sköt? tänker man. Var det
en kosack som låg på lur liksom jag, och träffade han viltet eller
bara skadsköt ban det, och skall nu stackarn gå och bloda ner
vassen till ingen nytta? Sånt kan jag inte med, nej rakt inte.
Vad skulle ban gå och skadskjuta för, det dumma nötet? Eller
också tänker man: Det var kanske en abrek, som sköt en dum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
