Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosackerna
117
abreken. Han bevärdigade ingen med en blick, såg ej en enda
gång på den fallne. Med benen i kors under sig satt han i skuggan
under ett träd, rökte en kort pipa och spottade, och någon enda
gång utstötte han några strupljud, tydligen befallningar, som hans
följeslagare underdånigt verkställde. Det märktes att han var en
dzjigit, som ofta hade sett ryssar under helt andra omständigheter
än de närvarande och att ingenting hos ryssarna längre förvånade
eller ens intresserade honom.
Olenin hade gått fram till den fallne och ville ta honom i
skärskådande, men brodern gav honom en lugnt föraktfull blick och
sade något 1 hastig, uppretad ton. Tolken skyndade att hölja
sin tjerkeska över den dödes ansikte. Olenin blev så förvånad över
tjetjentsens brist på intresse för honom att han tolkade hans
likgiltighet som antingen slöhet eller medvetandet om att ej förstå
ryska. Han vände sig till följeslagaren. Denne, en kunskapare och
tolk, var lika trasigt klädd, men livlig och svarthårig, hade
bländ-vita tänder och gnistrande, svarta ögon. Han inlät sig villigt i
samspråk cch bad om en cigarrett.
— De var fem bröder, berättade han på sin brutna ryska.
Detta är den tredje brodern ryssarna har skjutit, bara två är kvar.
Han är dzjigit, mycket stor dzjigit, och han pekade på tjetjentsen.
Då de fällde Achmed-khan (det var den skjutne abrekens namn),
satt han i vassen på andra sidan. Han såg allt: hur de lade honom
i båten och förde honom i land. Han satt där till sena natten. Han
ville skjuta gubben, men de andra tillät det inte.
Lukasjka gick fram till de samtalande och slog sig ned bredvid
dem.
•— Från vilken aul är ni? frågade han.
— Därbortifrån, från de där bergen, svarade tolken och pekade
på en mörkblå, töcknig klyfta på andra sidan Terek.
— Känner du Girej-khan i Sujuk-su? frågade Lukasjka,
tydligen stolt över denna sin bekantskap. Han är vän till mig.
— Och granne till mig, svarade tolken.
— Duktig karl!
Och påtagligt intresserad började Lukasjka tala tatariska med
tolken.
Kort därpå kommo sotniken och byäldsten ridande, åtföljda
av två kosacker. Sotniken, en av de nya kosackofficerarna,
hälsade militäriskt, men ingen ropade: »Gud bevare ers välborenhet!»
till svar, såsom bruket är i ryska armén, blott en och annan svarade
med en vanlig bugning. Några, och Lukasjka bland dem, reste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
