Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
n8
lëo tolstoj
sig och gjorde ställningssteg. Fanjunkarn rapporterade allt
väl i posten.
Allt detta föreföll Olenin löjligt, det var som om kosackerna
hade lekt soldat.
Men den styva militarismen lämnade snart rum för den
vanliga okonstlade umgängestonen, även sotniken, som var en lika
käck kosack som alla de andra, började friskt tala tatariska med
tolken. De satte upp någon sorts handling och överlämnade den
åt tolken, togo emot pengar av honom och gingo sedan fram till
den döde.
■— Vem av er är Gavrilov Duka? frågade sotniken.
Dukasjka tog av sig mössan och steg fram.
-— Jag har skickat en rapport till översten om dig. Vad
följden blir vet jag inte, jag har föreslagit dig till korset—till
underofficer är för tidigt. Kan du läsa och skriva?
— Nej.
-— Du är en duktig pojke, fortsatte sotniken att spela
befälsperson. Sätt på mössan. Av vilken familj Gavrilov är han? Son
till Bredryggen?
■—• Brorson, svarade underofficern.
— Ah, jag vet, jag vet. — Så ja, ta ett tag och hjälp dem,
vände han sig till kosackerna.
Dukasjkas ansikte strålade av glädje, och han var vackrare
än vanligt. Han satte på sig mössan och gick åter bort och slog
sig ned bredvid Olenin.
Då den döda kroppen burits ned i båten, begav sig brodern
till stranden. Ofrivilligt trädde kosackerna åt sidan för honom.
Med en kraftig spark stötte han båten från land och hoppade i.
För första gången såg Olenin honom nu ge kosackerna en snabb
blick, och återigen gjorde han följeslagaren en enstavig fråga.
Denne svarade något och pekade på Lukasjka. Tjetjentsen kastade
en blick på honom, vände sig sedan långsamt om och började
stirra på andra stranden. Inte hat, utan kallt förakt uttryckte
blicken. Han sade ytterligare något.
-— Vad säger han? frågade Olenin den beskäftige tolken.
•— Din slår vår, och vår knäcker din, samma och samma jämt,
sade tolken och visade skrattande sina vita tänder ■— det märktes
att han ljög ■— och med ett språng var han i båten,
t [Den dödes bror satt orörlig och stirrade oawänt på motsatta
stranden. Hans hat och förakt var så djupt att ingenting på
ryska stranden ens intresserade honom. Tolken, som stod i ändan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
