Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXXII - XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosackerna
157
stannitsa och anhöll att få vända tillbaka dit. Strövtåget
förskaffade honom soldatkorset, som han tidigare så ivrigt åtrått.
Nu var han fullständigt likgiltig för utmärkelsen och än mer
likgiltig lör sin befordran till officer, som fortfarande uteblev.
Åtföljd av Vanjusja red ban tillbaka till kordongen och var där
några timmar före kompaniet. Inga fiender hade anträffats.
Återkommen satt han bela aftonen på sin förstukvist och
följde Marjanka med ögonen. Hela natten strövade han åter
omkring på gården utan mål och tanke.
XXXIII.
Nästa morgon vaknade Olenin sent. Värdfolket var redan
borta. Han brydde sig inte om att gå ut på jakt, utan än tog
han en bok, än gick han ut på förstukvisten, men vände in igen
och lade sig på sängen. Vanjusja trodde att han var sjuk.
Framemot kvällen steg han beslutsamt upp, Satte sig att skriva och
skrev till sena natten. Han skrev ett brev, men skickade inte
av det, eftersom ingen ändå skulle ha förstått vad han ville
säga och för övrigt ingen heller hade intresse av att förstå det
utom han själv. Brevet lydde:
»Från Ryssland skriver man och beklagar mig, man är rädd
att jag skall gå under i den ödemark där jag begravt mig. Man
säger om mig: han förråas, han slöar till, han börjar dricka, och
kanske rent av gifter sig med en kosackflicka. Det var inte utan
anledning, säger man, som Jermolov förklarade: den som
tjänstgör i Kaukasien i tio år blir antingen en drinkare eller gifter sig
med en liderlig kvinna. Hur ohyggligt! Ja, sannerligen, jag borde
ju inte kasta bort mig på detta sätt, när den stora lyckan skulle
kunna falla på min lott att bli äkta man åt grevinnan B.,
kammarherre eller adelsmarskalk. Så vidriga ord och så ömkliga ni äro
allesammans! Ni veta inte vad lycka och liv är. Man måste lära
känna livet i hela dess naturliga skönhet, man måste se och förstå
vad jag var dag ser framför mig: bergens eviga, av människofot
aldrig trampade snö och en kvinna så majestätiskt, primitivt
skön som den första kvinnan måste ha utgått ur Skaparens hand
— då blir det klart vem som förspiller sitt liv, vem som lever
i sanning eller lögn, ni eller jag. Om ni bara visste vad er flärd
är mig motbjudande! Så snart jag jämför min stuga, min skog,
min kärlek med era hotell, era kvinnor med pomaderade lockar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
