Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i jo
leo tolstoj
över valkar av andras kår, med sina konstlade minspel, sina
missbildade, anemiska lemmar, dolda under allt bjäfset, och det
där salongspladdret, som skall föreställa tankeutbyte, griper
mig ett olidligt äckel. Jag ser för mig de stupida ansiktena, de
rika flickorna med sin min som säger: Var så god och kom, jag
visar inte bort er, fast jag är så rik; alla dessa uppvaktningar,
det fräcka koppleriet och det evinnerliga skvallret och hyckleriet,
alla etikettsreglerna: en handtryckning här, en nick där, några
ämabla ord på ett tredje håll och så till sist den eviga spleen Som
gått dessa människor i blodet och ärvs från generation till
generation (och alltsammans detta medvetet, under övertygelsen om
dess nödvändighet). Tro mig, i fall ni inte själva förstå. Om man
ser och fattar vad sanning och skönhet är, då upplöser sig allt
det ni säga och tänka till stoft, alla era föreställningar om lycka
såväl för er egen räkning som för min. Lycka — det är att vara
samman med naturen, se den, tala med den. ’Kanske han till
råga på allt gifter sig med en kosackflicka och går helt förlorad’,
föreställer jag mig att ni med uppriktigt beklagande säga om
mig. Men jag önskar blott en sak: att gå helt förlorad i er mening.
Jag vill gifta mig med en simpel kosackflicka, men vågar det ej,
därför att det vore en högsta lycka som jag inte är värdig.
Tre månader ha gått sedan jag första gången såg
kosackflickan Marjanka. Föreställningarna och fördomarna i den värld
Jag utgått ur voro ännu levande inom mig. Jag trodde inte då,
att jag skulle kunna förälska mig i en kvinna sådan som hon.
Jag njöt av att se henne som jag njöt av att se bergens och
himlens skönhet, och jag kunde inte annat, ty hon var skön som de.
Sedan började jag känna det som en livsbetingelse att ha denna
fägring för mina ögon, och jag frågade mig själv: — Är jag
förälskad i henne? Men inom mig kunde jag inte finna något som
liknade vad jag menar med kärlek. Den känsla jag erfor var
varken en förnimmelse av ensamhet och längtan efter
gemenskap eller en platonisk eller än mindre sinnlig kärlek. Jag behövde
se och höra henne, veta att hon fanns i närheten, då var jag
inte lycklig, men till freds. Efter en gilleafton, där jag träffade
henne, kände jag att mellan mig och henne existerade ett
hemligt band, som det å min sida vore fåfängt att söka slita. Ändå
fortsatte jag att kämpa emot. Jag sade till mig själv: — Skulle
det vara möjligt att älska en kvinna, som aldrig kommer att
förstå mitt livs andliga intressen? Är det möjligt att älska en
kvinna blott för hennes skönhets skull, älska en kvinnostaty?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
