Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XLII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i jo
leo tolstoj
benet av vår Baklasjev, så att ban aldrig blir mänska mer? De
nöten! Vad duger Baklasjev till nu? Nej, du far, men i bergen
finns det riktiga doktorer. När min vän Vortjik på ett fälttåg
blev sårad här, i bröstet, så sa era doktorer att de ingenting kunde
göra åt’en, men uppifrån bergen kom Saib och kurera honom.
De förstår sig på örter, ser du, far.
— Prata dumheter, sade Olenin. Det är så gott att jag skickar
hit en doktor från staben.
— Dumbeter, härmade honom gubben. Nöt där! Skicka en
doktor! Ifall era doktorer kunde böta, då skulle väl kosacker och
tjetjentser fara och söka dem, men i stället skickar era officerare
och överstar efter doktorer uppifrån bergen. Nej, allting där borta
bos er är bara skoj och falskhet.
Olenin svarade inte. Han var alltför enig med Jerosjka om
att allt var falskhet i den värld där han levat och som han nu
skulle återvända till.
— Hur är det med Dukasjka? Har du varit hos honom?
frågade han.
— Han ligger där som död. Han varken äter eller dricker,
litet brännvin är det enda man kan få i honom, och det skadar
ju inte förstås. Men det är synd på pojken. Det är en bra pojke,
dzjigit liksom jag. Jag höll också på att dö en gång, kvinnfolken
tjöt redan. Jag hade feber i huvet. De hade släpat mig under
helgonbilderna. Där låg jag, och på ugnen ovanför mig var det
liksom en hel hop små små trumslagare, som trummade revelj.
Jag röt åt dem, men då väsnades de än värre. (Gubben skrattade.)
Kvinnfolken efter popen, och ville det skulle läsas över mig.
Han har varit världslig, sa de, han har levat om med kvinnor,
han har förspillt sin salighet, han har inte hållit fästan, han har
spelat balalajka. Gör bot, sade de. Och jag till att göra bot. Jag har
syndat, sa jag. Och vad än popen sa, så svara jag bara: jag har
syndat. Han börja fråga om balalajkan. Var har du den
fördömda tingesten? sa ban. Tag fram den och slå Sönder den. Jag
har den inte, sa jag. Men jag hade själv gömt den i ett nät i
boden, jag visste att de inte skulle hitta den. Till sist lämna de
mig i fred och jag krya till mig, jag, och börja kvintilera på
balalajkan igen . . . Vad var det jag sa nu igen? återtog han. Jo,
lyd mig, håll dig så långt från alla de andra du kan, annars
Stryker du med. Det vore skada på dig. Du super, och det tycker
jag om dig för. Vad ni ryssfolk alltid gärna håller till ute på
sandstäppen. Här bodde en från Ryssland, och han skulle jämt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
