Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsfällningen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
213
mina soldaters och de bruna hästarnas välbekanta, omedvetet
i minnet inpräglade gestalter och infanteristernas led med deras
blanka bajonetter, tornistrar och matkittlar. Snart fingo vi
rycka fram igen, och efter några hundra stegs marsch över obanad
mark voro vi på platsen. Till höger sågs den slingrande lilla
flodens branta strand och en tatarisk kyrkogårds höga trästolpar,
till vänster och rätt fram skymtade ett svart band genom dimman.
Manskapet hoppade av föreställarna. Åttonde kompaniet, som
utgjort vår betäckning, kopplade gevären, och en bataljon ryckte
in i skogen med gevär och yxor.
Fem minuter hade inte gått förrän bål knastrade och rykte
på alla håll, soldaterna spredo sig, släpade grenar och stockar
och satte fart i elden med händer och fötter, och i skogen genljödo
hundratals yxor och braket av fallande träd.
Artilleristerna hade gjort ett eget bål — de ville gärna visa
sig styvare än infanteristerna — och fast det redan brann, så att
man ej" kunde stå på ett par stegs håll och tjock, svart rök
bolmade mellan de nedisade grenarna, medan vattendropparna
fräste i elden, voro artilleristerna ändå inte nöjda. De släpade
dit hela stammar, lade stäppgräs under och gj*orde sig en allt
väldigare brasa. Runt bålet bildade sig en ring av kol och vitt,
förbränt gräs.
Jag gick fram till artilleristbålet för att tända en cigarrett.
Velentjuk, som alltid var beskäftig och nu för att gottgöra sin
försumlighet arbetade ivrigare än någon annan vid bålet, kf af sade
i ett anfall av tjänstvillighet med bara handen fram ett kol ur
glöden, kastade det ett par gånger ur ena handen i den andra
och slängde det så på marken.
— Tänd en Ijyist och ge fänriken, sade en annan.
— Hit med en lunta, pojkar, sade en tredje.
Då jag äntligen hade fått min cigarrett tänd utan hjälp av
Velentjuk, som åter försökt ta ett kol med händerna, gned denne
sina brända fingrar på gångpälsens bakskört, och förmodligen
för att något göra fattade han en stor platanstubbe och slungade
den i elden. Sedan tyckte han visst att han hade rätt att andas
ut ett tag, och han gick tätt inpå elden, slog tillbaka sin
soldatkappa, som han bar kastad över sig likt en mantel, ställde sig
bredbent, sträckte ut sina stora, svarta händer, knep ihop ögonen
och drog munnen till en misslynt grimas:
— Aj då, har glömt min pipa. Sicket elände, pojkar! sade han
efter några ögonblicks tystnad utan att vända sig till någon särskild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
