Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsfällningen - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
243
— Och Gud vet hur det gick med honom, fortsatte Antonov.
Det blev många kvar där borta.
— I Dargo? sade infanteristen, i det han reste sig och
kratsade ur pipan, och åter mörknade hans min och han runkade på
huvudet. Där hände åtskilligt.
Och han lämnade oss.
— Finns det ännu många av våra artillerister i batteriet som
var med vid Dargo? frågade jag.
— Visst! Zjdanov där, jag, Patsan, som har permission nu,
och ännu sex till. Fler är det nog inte.
-— Ja, vad är vår Patsan ute på för sorts bondpermission?
sade Tjikin och sträckte ut benen och lade huvudet på en kubbe.
Det är snart ett år han varit borta nu.
— Hur är det, har du haft årspermission? frågade jag Zjdanov.
— Nej, det har jag inte, svarade han motvilligt.
— Men det är skönt att bli ledig, sade Antonov, och är man
från ett rikt hem eller orkar arbeta själv, är det både gott för en
själv och hemma blir de glada att få Se en.
— Hur skulle jag kunna ta permission, återtog Zjdanov, när
jag har två stycken bröder? De har nog med att föda sig själva,
inte kan de föda en annan också. Och understödet är uselt, fast
man tjänat i tjugufem år. Vem vet för resten om de lever.
— Har du inte skrivit till dem? frågade jag.
— Visst har jag skrivit. Två brev har jag skickat, men inget
svar har jag fått. Antingen är de döda eller också skriver de inte
i alla fall, och det betyder att de har det uselt. Så vad skall jag
där att göra?
— Är det längesen du skrev?
— Sista brevet skrev jag när jag kom från Dargo.
— Sjung visan om björken, sade Zjdanov till Antonov, som
med armbågarna mot knäna börjat gnola på en melodi.
Antonov Stämde upp visan om björken.
— Det är farbror Zjdanovs älsklingsvisa, viskade Tjikin och
ryckte mig i rocken. Ibland när Filipp Antonitj sjunger den rentav
lipar han.
Zjdanov satt först alldeles orörlig, med ögonen häftade på de
glimmande kolen, och hans ansikte, som belystes av det rödaktiga
skenet, hade ett uttryck av djupaste dysterhet. Sedan började
käkbenen under öronen röra sig allt hastigare och hastigare, och
slutligen reste han sig, bredde ut sin kappa och lade sig i skuggan
bakom bålet. Det är möjligt att han endast harklade och hostade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
