Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i december 1854
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
IiEO TOLSTOJ
Ni kommer in i den stora rådhussalen. Knappt har ni öppnat
dörren förrän ni hejdar er vid anblicken av och lukten från fyrtio
eller femtio amputerade och svårt sårade patienter, somliga på
britsar, men de flesta på golvet. Ge inte efter för den känsla,
som hejdar er på tröskeln — det är en låg känsla, fortsätt och
blygs inte för att ni kommit endast för att se de lidande, bfygs
inte för att gå fram och tala med dem. Människor Som lida
tycka om att se ett deltagande mänskligt ansikte, tycka om att
berätta om sina lidanden och höra ord av kärlek och medkänsla.
Ni vandrar fram mellan bäddarna och letar efter ett ansikte
som inte är alltför bistert och alltför präglat av plågor for att ni
skall våga närma er.
— Var är du sårad? frågar ni tvekande och skyggt en gammal
utmärglad soldat, som sitter på sin brits, följer er med en
välvillig blick och liksom inbjuder er att gå fram till honom. Jag
säger »frågar skyggt», ty utom djup medkänsla väcker lidandet
på något vis också fruktan att förolämpa och en djup aktning
för den som bär det.
— I benet, svarar soldaten. I detsamma märker ni av
täckets fall att ena benet är borta från knäet. Gudskelov, lägger
han till, nu får jag avsked.
— Är det längesen du blev sårad?
— Sex veckor, ers välborenhet.
-— Hur är det, värker det?
— Nej, nu värker det inte alls, det känns som om det molade
i vaden, när det är dåligt väder, men det är inte farligt.
— Hur gick det till när du blev sårad?
— Det var på femte bastionen, ers välborenhet, vid första
beskjutningen. Jag riktade in kanonen och skulle just ge mig
av till andra embrasyren, då han träffade mig i benet just som
jag skulle ner i gropen. Titta, benet är borta!
— Det gjorde väl ont i första ögonblicket?
— Neej då, det kändes bara som om någon stuckit mig med
något hett i benet.
— Nå, men sen?
— Inte sen heller. Bara när de började dra i skinnet, då
liksom sved det. Huvudsaken, ser ers välborenhet, är att inte
tänka. Bara man inte tänker, känns det inte. Det mesta
kommer sig av att människan tänker.
Just då närmar sig er en kvinna i grårandig klänning och
med svart duk om huvudet. Hon blandar sig i ert samtal med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
