Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i augusti 1855 - IX - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
IvËO TOLSTOJ
bordet. Hur är det, kommer ni från Petersburg, unge man?
tillade ban nådigt, vänd till Volodja.
— Ja, jag är på väg till Sevastopol.
-— Har ni själv anmält er?
— Ja.
— Sannerligen om jag kan begripa er, mina herrar! utbrast
kommissarien. Om de bara släppte mig, skulle jag gärna gå till
fots till Petersburg. Vad jag är led vid det här hundlivet!
•— På vad sätt har ni det illa här? inföll den äldre Kozeljtsov.
Ni måtte väl leva gott.
Kommissarien gav honom en blick och vände sig sedan bort.
— Livsfaran, umbärandena . . . ingenting står ju att få,
fortsatte han att adressera sig till Volodja. Jag förstår
sannerligen inte herrarnas motiv. Om ni hade den minsta fordel av det,
men inte! Tycker ni verkligen det är trevligt att vid era år helt
hastigt och lustigt bli krympling för hela livet?
— Somliga behöver inkomster, och somliga tjänar för ärans
skull, blandade sig den äldre Kozeljtsov åter i med ett förargat
uttryck i rösten.
— Vad är det för ära, när man ingenting har att äta?
skrattade kommissarien föraktfullt, vänd till tygmästarn, som instämde
i hans skratt. Spela något ur Lucia för oss, återtog han och
pekade på en speldosa. Jag tycker om den musiken.
— Är ban en duktig karl, den där Vasilij Michajlitj? frågade
Volodja brodern, då de i skymningen fortsatte färden mot
Sevastopol.
-— Inte särskilt, han är bara en sån gnidare så det är hemskt.
Han har minst trehundra rubel i månaden men lever som ett
svin, ja, du såg själv. Och den där kommissarien kan jag inte
med, en dag klår jag upp honom. Tolvtusen hade den kanaljen
med sig från Turkiet. . . Och Kozeljtsov började utbreda sig
över kommissariens ohederlighet med en harm som sanningen
att säga mindre tycktes gälla själva oärligheten än den vinst han
gjorde sig på den.
X.
Volodja var inte egentligen nedstämd, då de sent på kvällen
nådde den stora bron över viken, men han kände en viss
beklämning. Allt vad han hört och sett var så olikt de färska minnen
och intryck han förde med sig: den stora, ljusa examenssalen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
