Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i augusti 1855 - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
IvËO TOLSTOJ
där ovanpå och sedan mig — åtminstone inte mig ensam. Denna
tanke lugnade honom litet och han var på väg att somna. Tänk
om Sevastopol skulle bli taget nu i natt och fransmännen trängde
in hit! Vad skulle jag försvara mig med? Han steg upp och
började Vandra omkring i rummet. Fruktan för den verkliga faran
förjagade mörkrädslan. Utom en sadel och en samovar fanns
ingenting i rummet som kunde användas som tillhygge. Jag är
en gemen, vidrig pultron, tänkte han plötsligt, och återigen grep
honom den plågsamma känslan av självförakt, ja, avsky för sig
själv. Han lade sig ner på nytt och försökte att inte tänka. Men
det oavbrutna dunder, som kom fönsterrutorna att skallra,
återkallade ovillkorligt dagens intryck och erinrade på nytt om faran.
Än såg han sårade i sitt blod, än, tyckte han, kommo bomber och
skärvor inflygande i rummet, än anlade den vackra
barmhärtighetssystern förband på honom och grät över den döende, än var
det modern som följde honom till stationen i kretsstaden och bad
brinnande böner för honom framför en undergörande ikon. Det
var otänkbart att kunna sova. Men plötsligt kom han att tänka
på den allsmäktige och gode Guden, som förmår allt och hör alla
böner. Han föll på knä, korsade sig och knäppte händerna så
som han blivit lärd i barnaåren, och därvid vaknade en för länge
sedan bortglömd lyckokänsla inom honom.
— I fall det är så att jag skall dö, att jag inte längre skall
finnas till, tänkte han, så låt det ske fort, Herre! Men om det
fordras av mig en tapperhet och en viljekraft som jag inte har,
så giv mig dem, befria mig från en skam och en nesa som jag
inte kan bära och lär mig vad jag skall göra för att uppfylla Din
vilja.
Den förskrämda, trånga barnasjälen förmanligades med ens,
klarnade och såg nya, vida, ljusa horisonter öppna sig. Ännu
mycket hann han tänka och förnimma under den korta stund
detta själstillstånd varade. Trots bombardemangets dunder
och brak och rutornas skallrande somnade han snart lugnt och
tryggt.
Store Gud! Du ensam hörde och förnam de enfaldiga, men
heta och förtvivlade böner om frälsning till kropp och själ som
uppsändes till Dig från detta fasans och dödens hemvist.
Hjälplöst, med en dunkel skuldkänsla anropade Dig alla, från generalen,
vars tankar sekunden förut sysslat med frukosten eller
Georgskorset, men som nu bävande förnam Din närhet, till den utmattade,
utsvultne, nerlusade soldaten, som kastat sig omkull på Nikolajev-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
