Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i augusti 1855 - XIII - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
329
— Fänriken? sade fältväbeln och gjorde Volodja ytterligare
förvirrad genom att ge honom en snabb blick, som tycktes fråga:
Vad är det för en fänrik och lönar det mödan att ge honom något
logi alls?
— Nere hos stabskaptenen, ers högvälborenhet, kan väl hans
välborenhet få bo, återtog han efter något funderande,
stabskaptenen är på baxionen nu, så hans brits är ledig.
— Ja ni är väl nöjd med det då tills vidare? sade
batterichefen. Ni är trött skulle jag tro, och i morgon skall vi ordna det
bättre för er.
Volodja reste sig och bugade.
— Vill ni inte ha litet te? sade batterichefen, då han redan
var vid dörren. Vi kan tända samovaren.
Volodja bugade sig och lämnade rummet. Överstens kalfaktor
följde honom ned och visade honom in i ett kält, smutsigt rum,
där det bland allehanda kringkastat bråte stod en järnsäng utan
lakan och täcke. På sängen låg en man i röd skjorta och sov med
en tjock militärkappa över sig.
Volodja tog honom for en soldat.
— Peter Nikolajevitj! sade kalfaktorn och knuffade den
sovande i ryggen. Här skall en fänrik ligga . . . Det är vår
volontär, upplyste han Volodja.
— För all del, låt mig inte störa, sade Volodja. Men
vo-lontären, en högväxt, kraftig blond ung man med vackert men
enfaldigt ansikte, reste sig från sängen, kastade kappan Över sig
och lämnade rummet, tydligen ännu alltjämt halvsovande.
— Det gör detsamma, jag ligger ute på gården, muttrade
han.
XIV.
Då han blivit ensam med sina tankar, var Volodjas första
känsla förskräckelse över det kaotiska, bedrövliga tillstånd som
rådde i hans själ. Han ville sova och glömma bort allt som omgav
honom och framför allt sig själv. Han släckte ljuset, sträckte
ut sig på bädden och bredde sin kappa ända upp över huvudet
för att bli kvitt den mörkrädsla han led av sedan barnaåren. Men
plötsligt kom det for honom att en bomb skulle slå ner genom
taket och döda honom. Han började lyssna: rätt över sitt huvud
hörde han batterichefens steg.
— Om den också slår ner, tänkte han, så dödar den först dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
