Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i augusti 1855 - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
IvËO TOLSTOJ
denna samma bastion för tre månader sedan. Mycket i dessa
minnen var visserligen hemskt, men något av det förgångnas
tjusning var ändå förknippat med dem, och han återsåg de
välbekanta ställena och föremålen med sådant nöje som om han
tillbragt ett par angenäma veckor här. Kompaniet var förlagt vid
sjätte bastionens vall.
Kozeljtsov gick in i den långa, från ingångssidan alldeles
öppna blinderingen, där man sagt honom att nionde kompaniet
låg. I hela blinderingen fanns bokstavligen inte plats att sätta
ned fötterna, så packad med soldater var den ända från ingången.
Vid ena sidan brann ett litet krokigt talgljus, som en liggande
soldat höll över en bok, ur vilken en annan soldat stavade högt.
Kring ljuset skymtade lyfta huvuden i halvdunklet —
föreläsaren hade en mängd ivriga lyssnare.
Boken var en abcbok. Då Kozeljtsov trädde in hörde han:
— Bön ef-ter lek-tio-nen: jag tac-kar dig, ska-pa-re . . .
— Snoppa ljuset, hör du! sade en röst.
— Gud ... är . . . fortsatte föreläsaren. Då Kozeljtsov
frågade efter fältväbeln, tystnade han, och soldaterna började
röra på sig, hosta och harkla, som alltid efter en påtvungen
tystnad. Fältväbeln reste sig i närheten av gruppen kring
föreläsaren, knäppte rockknapparna och kiev fram till officern över
en massa ben, som inte hade utrymme att maka sig.
— God dag, kamrat! Har vi hela vårt kompani här?
— Vi får önska ers Välborenhet välkommen, svarade
fältväbeln och såg på Kozeljtsov med glad och vänlig blick. Hur står
det till, ers välborenhet? Nå, gudskelov för det. Vi har saknat er.
Det märktes genast att Kozeljtsov var omtyckt på kompaniet.
Dängst inifrån blinderingen hördes röster: —• Gamle
kompanichefen har kommit tillbaka ■—- Kozeljtsov, Michajl Semjonitj,
löjtnanten, och så vidare. En del till och med banade sig fram
mot honom. Trumslagaren gjorde honnör.
— God dag, Obantjuk, sade Kozeljtsov. Hur står det till
med dig? Bra? .. . God dag, pojkar, hälsade han med höjd röst.
— Gud bevare löjtnanten! dånade det genom blinderingen.
— Hur går det, pojkar?
— Illa, ers välborenhet -— fransman har övertaget, han
skjuter från sina skansar så man får aldrig någon ro, men ger sig inte
ut i öppen strid.
— Kanske jag har tur med mig, pojkar, så att han kommer ut,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
